weight of my chest

Jag skrev härom dagen att jag hade gjort något som jag borde gjort länge, och jag kan bara säga att det var som en tyngd som lyftets från mina axlar (tror jag att man säger?).

Samtidigt gör det fortfarande ont dock. Jag har missat så mycket, alla vänner har fått nya vänner och jag känns kvarlämnad, dock finns det inget jag kan göra åt saken förutom att hoppas att jag fortfarande får ta del av deras liv på samma plan som jag fick innan. Dessa var trots allt mina bästa vänner. Men det är inte upp till mig längre.

Jag hatar min jävla ätstörning!


The other day I wrote the other day that I had done something that I should have done a long time ago, and I can only say that it’s been like a weight that’s been lifted off my shoulder (I think that’s the quote right?).

At the same time it still hurts. I’ve missed a lot, all of my friends have gotten new ones and I feel left behind, though there’s nothing I can do about it but to hope that I still can be a part of their lives at the same level that I was before. These people were after all my best friends. But it’s not up to me anymore.

I fucking hate my eating disorder.

Fall here we come

I skrivande stund är det världens oväder utanför mitt fönster. Det har regnat flera timmar i sträck nu och det ser inte ut att klarna på ett tag. Ruskigt med också mysigt. Det börjar ju bli höst! Jag sitter här i min flanellpyjamas och i mina raggsockar. Pricken över i hade varit att ha ett ljus tänt också. Det får bli när mina sängbord har kommit.

Jag bör egentligen plugga just nu men jag tycket att jag är välförtjänt en paus.

Idag gick jag hem från skolan efter första lektionen eftersom jag den senaste veckan haft mer ångest än jag haft på länge. Mina mediciner hjälper inte och jag har ett konstant tryck över bröstet som vägrar att ge med sig. I morse var jag på möte hos mellanvården inför en sak som heter måltidsstöd som jag ska till på torsdag. Det är att man får hjälp under och efter en måltid med både portion, ätandet och ångesten efter. Detta är liksom lite som min sista chans. Jag orkar inte mer.

Annars rullar livet på I guess. Jag köpte en iPad i söndags som jag ska lämna tillbaka. En sån typsik sak som ger mig sjuk ångest. Kul va?! Har liksom inget kul att se fram emot heller så där har vi heller inget.

Tror ni förstår varför jag inte har skrivit på ett par dagar nu.


It’s raining like crazy outside of my window right now. It’s been going on for hours and it doesn’t seem like it’s clearing up any time soon. Raw and chilly but also cozy. It’s going on to autumn! I’m sitting here in my flanell pyjamas and in my thick socks. The icing on the cake would have been to have a candle lit as well. That’ll have to happen when my bedside tables have been installed.

I should really study but I think that I’m well worthy a paus.

I went home from school after my first class today due to that I’ve had the worst week in a really long time. I’ve had so much anxiety and my meds aren’t helping. I have this consistent pressure on my chest that won’t give in. I was at the Middle Care today as a pre meeting as to the one I’m having on Thursday. The meeting is called ”Meal Support” and it’s basically that you get help with eating, portions and the anxiety that comes with it. This is kind of my last shot. I can’t do this any more.

Otherwise life goes on I guess. I bought an iPad last Sunday that I’m now going to return. Another typical anxiety thing. Fun huh?! I don’t have anything fun to look forward to either. I think you get why I haven’t been writing in a few days.