The thing about medications

Innan jag själv var i behov av mediciner för att hjälpa mitt psykiska mående var jag väldigt anti dem. Jag förstod inte hur det skulle hjälpa och jag tror att jag såg något fel i att ta denna typ va mediciner. Varför? Jag har ingen aning.

Men jag har fått rent ut sagt äta upp mina egna tankar.

Jag har käkat ångestdämpande från och till sedan typ juli och vissa har funkat bättre och andra sämre. Jag har speciellt svarat bra på en typ, men denna får man tyvärr bara ta i två veckor innan hälsoriskerna överväger nyttan. Tyvärr har inga sömntabletter fungerat på mig, men vi testar fortfarande med olika sorter.

Sedan lite mer än en månad tillbaka har jag tagit antidepressiva. Det låter så tungt att säga det och de ligger såklart ett allvar i det men dem har fanimej varit min räddning.

Jag har äntligen börjat kunna fokusera på lektioner, känna mig lite positivt inställd till livet och bara ha energi att göra saker. Jag kan börja delta i samtal engagerat och känner mig inte längre utanför. I veckan hade jag dessutom mitt första skratt på jag vet inte hur länge. Jag höll på att skratta så jag grät och det har inte hänt på över ett år. Jag älskade den känslan, jag vill ha mer av den.

Jag säger inte att saker är bra, men dem är absolut bättre. Våga ta tabletter, även fast att det är tabu. Det har varit min räddning.


Before I myself was in the need for medications to help with my mental health I believe that I was kind of anti them. I didn’t understand how they would help and I think I thought of taking these pills like something wrong. Why? I have no idea.

But now I have gotten to eat that up.

I’ve been taking Xanax off and on since July or something and some have worked better than others. I have especially responded well to one type, but you’re only allowed to take that one for two weeks straight before the possible health risks overweigh the benefits. Unfortunately haven’t I responded well to any of the sleeping pills that I’ve tried, but were still working on that part.

Since a bit more than a month back have I been taking anti depressants. It sounds like such a big deal when I say it and of course there’s a seriousness in it but fuck, they’ve been my savior.

I’ve finally begun to start focusing in my classes, feeling a bit more positive attitude towards life and just had energy to do things. I can participate in conversations fully and no longer feel like an outsider. This last week I had my first laugh in forever. I laughed so much that I started to cry and this hasn’t happened in over a year. I loved that felling, I want more of it.

I don’t say that things are good, but they are definitely better. Dare to take those pills, even though they are taboo. They’ve been my savior.

Kommentera