Tankar och känslor

Hej.

Idag har inte varit en så bra dag och jag känner bara för att skriva av mig. Buckle up, you’re in for a long one.

De senaste veckorna har min ätstörning bara blivit värre och värre. Jag har bara sjunkit ner längre och längre i leran och jag mår nu sämre än jag gjort på länge, vilket samtidigt är sjukt jobbigt eftersom jag aldrig mer än nu velat bli fri från allting.

Mamma och pappa sade till mig att i väntan på BUP-besöket (som för övrigt tar 6 veckor) läsa och lära mig om ätstörningar. Det var en bra grundtanke men det backfired ganska snabbt. Jag mådde så otroligt dåligt efter jag hade läst en massa saker igår. På 1177s hemsida hänvisade dem en till ”hälsosamma matvanor”, vilket jag klickade in på och där fanns det om hur man skulle undvika sockriga drycker och äta mindre kolhydrater om man inte tränade osv. Allt det som min hjärna redan intalar mig. Dessutom blir jag frustrerad att alla hemsidor säger att man ska söka professionell hjälp. Något jag har gjort. Men inte får. PÅ SEX VECKOR. Det bara suger så jävla hårt att när man verkligen vill ha hjälp men inte får den. Och man kämpar så mycket och får liksom ingenting av det. Det är ju inte som min depression som berodde av skolan då man kunde lämna skolan och de tankarna någorlunda och tänka på annat medans detta är en sak som man ger hela dagarna att tänka på.

Jag tycker också det är sjukt jobbigt att vi ska till Kreta på lördag. Inte bara på grund av allt onyttigt som kommer att presenteras framför mig utan även allt jag kommer att missa på grund av min ätstörning och hur påminns jag konstant kommer bli om att jag har den. Jag vill också kunna ta en glass och bara ta en glass, det ligger inte mer bakom det. Jag vill också kunna gå till en restaurang och ta det som jag är sugen på för dagen, inte leta efter det nyttigast på menyn. Jag vill också kunna svalka av mig med en läsk utan att tänka på hur många kalorier jag låter rinna ner i min mage. Allt är så sjukt jobbigt. Och jag vet att mina föräldrar mer än allt vill hjälpa mig men det finns inget de kan göra. Det finns inget jag kan göra. Jag vet uppenbarligen inte hur man botar detta eftersom jag har lidit av det i över 1,5 år. Mitt förhållande till mat har gått fram och tillbaka men det har aldrig blivit helt bra. Problemet är att jag har varit i det så länge att jag inte längre vet vad som är normalt. Mitt störda är mitt nya normala. Och jag kämpar nu. Jag kämpar verkligen. Så mycket. Och det känns som om jag står och trampar på samma ställe ändå. Jag behöver hjälp.

Jag äter allting mina föräldrar säger, under över en månads period har jag förändrat det två gånger. TVÅ GÅNGER. Fatta hur lite det är. Jag äter vad de säger, ser mig själv gå upp i vikt, gråter över det framför spegeln, blir fast i tankarna om att jag ska träna bort det samtidigt som jag håller mig till gränsen av 3 träningspass/vecka som de har gett mig.

Dessa tre träningspass har blivit maniska för mig nu. Jag måste träna så hårt som möjligt för den mat som jag ges. Men jag har kommit tillbaka till den punkt där jag egentligen inte orkar, min kropp egentligen inte orkar, min hjärna inte orkar träna. Varje gång jag avslutat ett träningspass fruktar jag nästa. Det är inte kul, skönt eller en valfrihet längre. Det är ett måste.

Framförallt tror jag att förändringen av min kropp har ändrat detta. Jag har fått mer mage. Min rumpa existerar inte längre och låt mig inte ens prata om mina muskler. Jag orkar ingenting längre. Jag kan inte springa snabbare när jag är ute och springer för att mina muskler inte orkar längre, inte för att konditionen inte håller. Juste mina bröst är påväg bort också. Och ändå kan jag inte sluta. Jag kan inte sluta. Jag skriker på hjälp. Jag skriker ut i ett vakuum. Dem hör inte mig.

Även fast jag fått ett datum. En tid. En plats. Det är inte nog. Det är så jävla långt borta. Det är två veckor bort. Jag är rädd för mina tankar de nästkommande två veckorna. Jag vet inte hur långt detta kommer att gå. Jag tror jag är rädd för min egen hjärna, att jag kommer gå för långt. Jag vill bara ha hjälp.

Snälla hjälp.

Kommentera