Declared healthy

Okej så en sjuk sak hände i måndags. Jag var på mitt vanliga terapi-möte på BUP och efter det följde det ett läkarbesök. På läkarbesöket deklarerades jag friskförklarad från både ätstörning och depression. Detta innebär att jag inte längre uppfyller kraven för att bli diagnostiserad med sjukdomarna, men att jag fortfarande är på friskhetsvägen och att tankar och känslor kan finnas kvar men inte i samma omfattning.

Jag ska fortsätta att ta antidepressiva i minst 4 månader till då risken för återfall är mycket högre ifall man slutar ta tabletterna så fort man börjar att må bra. Jag ska även fortfarande på besök hos BUP fram till att jag fyller arton men inte längre var vecka. I december är tanken varannan vecka och sen får vi se framöver det hur vi lägger upp det.

Men fan vad bra jag är. Jag har klarat det.


Okay so a pretty sick thing happened on Monday. I was at my regular therapy appointment at BUP and after a doctor’s appointment. At the doctor’s appointment I got declared healthy from both my eating disorder and depression. This means that I no longer fill up the demands of being diagnosed with the deceases, but I’m still on my way to become 100 % healthy and the thoughts and feeling will still be there but not in the same extent.

I will continue to eat anti depressants for at least another 4 months because the risk of relapse are higher if you stop taking the pills the minute you are beginning to feel good. Also I will still have visits at BUP up until I turn eighteen but the will no longer be each week. The idea is that through December I will have an appointment every other week and then we’ll have to se how we schedule it ahead.

But fuck I’m good. I’ve made it.

Period

Den första november var dagen som jag fick min mens igen. Det låter kanske konstigt att skriva om en sak som just mens men det är en helt annan grej när man är sjuk i en ätstörning eftersom man då förlorar sin mens. I mitt fall har jag  haft mens två gånger på två år och mitt senaste upphåll nu sist var på ett år. Att få sin mens igen räknas som ett enormt friskhetstecken och det är ytterligare ett steg på vägen till att bli friskförklarad. Jag tycker själv att jag har tagit så sjukt många steg framåt, nu speciellt den senaste veckan. Och även fast att det har varit jobbigt så har jag verkligen vart stolt över mig själv.

Det låter kanske lite för en person som inte har en ätstörning men jag har:

  • Käkat en bagel
  • Ätit ute
  • Plättar till mellis
  • Äta middag en kvart tidigare än schemat utan någon egentlig anledning
  • Ätit pommes (från ugnen)
  • Ätit i skolan

Det är läskigt, men jag är ändå stolt. Men misstro mig inte, det är fortfarande en lång väg kvar – men detta är i alla fall ett steg i rätt riktning.


November 1st was the day I got my period again. It might sound weird to write about something like my period but it’s a totally different thing when you’re ill in an eating disorder since you during the sickness lose your menstruation. In my case I’ve had my period two times the last two years and the latest time period between them was about a year. To get your period again counts as a huge sign of wellness and it’s another step to be declared healthy. I feel it myself that I’ve come so far since the beginning of my treatment and especially the last week. And even though it’s been though I really am proud of myself.

It might sound like nothing for a person without an eating disorder but I’ve:

  • Eaten a bagel
  • Mini pancakes for an afternoon snack
  • Had dinner earlier than I was supposed to without any specific reason
  • Had French fries (from the oven)
  • Had lunch in school.

It has been scary, but I’m still proud. But believe me when I say that I still have a long road ahead of me – but this is a step in the right direction!

The thing about medications

Innan jag själv var i behov av mediciner för att hjälpa mitt psykiska mående var jag väldigt anti dem. Jag förstod inte hur det skulle hjälpa och jag tror att jag såg något fel i att ta denna typ va mediciner. Varför? Jag har ingen aning.

Men jag har fått rent ut sagt äta upp mina egna tankar.

Jag har käkat ångestdämpande från och till sedan typ juli och vissa har funkat bättre och andra sämre. Jag har speciellt svarat bra på en typ, men denna får man tyvärr bara ta i två veckor innan hälsoriskerna överväger nyttan. Tyvärr har inga sömntabletter fungerat på mig, men vi testar fortfarande med olika sorter.

Sedan lite mer än en månad tillbaka har jag tagit antidepressiva. Det låter så tungt att säga det och de ligger såklart ett allvar i det men dem har fanimej varit min räddning.

Jag har äntligen börjat kunna fokusera på lektioner, känna mig lite positivt inställd till livet och bara ha energi att göra saker. Jag kan börja delta i samtal engagerat och känner mig inte längre utanför. I veckan hade jag dessutom mitt första skratt på jag vet inte hur länge. Jag höll på att skratta så jag grät och det har inte hänt på över ett år. Jag älskade den känslan, jag vill ha mer av den.

Jag säger inte att saker är bra, men dem är absolut bättre. Våga ta tabletter, även fast att det är tabu. Det har varit min räddning.


Before I myself was in the need for medications to help with my mental health I believe that I was kind of anti them. I didn’t understand how they would help and I think I thought of taking these pills like something wrong. Why? I have no idea.

But now I have gotten to eat that up.

I’ve been taking Xanax off and on since July or something and some have worked better than others. I have especially responded well to one type, but you’re only allowed to take that one for two weeks straight before the possible health risks overweigh the benefits. Unfortunately haven’t I responded well to any of the sleeping pills that I’ve tried, but were still working on that part.

Since a bit more than a month back have I been taking anti depressants. It sounds like such a big deal when I say it and of course there’s a seriousness in it but fuck, they’ve been my savior.

I’ve finally begun to start focusing in my classes, feeling a bit more positive attitude towards life and just had energy to do things. I can participate in conversations fully and no longer feel like an outsider. This last week I had my first laugh in forever. I laughed so much that I started to cry and this hasn’t happened in over a year. I loved that felling, I want more of it.

I don’t say that things are good, but they are definitely better. Dare to take those pills, even though they are taboo. They’ve been my savior.

Sometimes things don’t go as planned

Nä, ibland går allting inte riktigt som man har planerat och det här är just ett sånt tillfälle. Nu ska ni få höra om när jag var på studiebesök på IKEA Muséet i Älmhult.

I onsdags bar det av till just Älmhult för studiebesök med klassen på IKEA Muséet som ligger där. Det var samling redan 07:20, men eftersom jag hade haft svårt att sova som vanligt så hade jag varit vaken sedan 04:30…

Tåget upp tog lite över en timme och vi var framme utanför portarna 08:45. 09:00 drog dagen igång och rundvandringarna började. Bland annat gjorde vi övningar, kollade på deras tillfälliga utställning ”IKEA hacked” och fick höra om historien bakom IKEA (kan erkänna att jag kan ha zoneat ut från denna delen).

I helhet tyckte jag absolut att det var värt ett besök även fast att det kunde bli lite långtråkigt emellanåt. De berättade bland annat att det finns cirka 200 tusen anställda på IKEA världen över och att ungefär 5 tusen av dem satt i just Älmhult. En liten rolig grej var också att exakt allting som säljs på IKEA designas just i Älmhult! De sa också att de köper upp 1 % av världens timmer och 2 % av all världens bomull.

Dem pratade även mycket om kollektivet och hur deras framtidsvision såg ut inklusive en del om miljön.

Jag designade en egen möbel på just utställningen IKEA hacked som kom att heta STÄM. En stol gjord av två andra stolar och en lampa. Helt ärligt så tyckte jag faktiskt att den blev snygg. Visst? Hade lätt kunnat ha en sån här hemma.

Och eftersom jag är jag är det inte ett riktigt blogginlägg om man inte har blandat in lite ångest också – right?

Vi hade att vi skulle äta lunch klockan 11 vilket var helt fine by me eftersom jag hade fått reda på det innan och jag dessutom hade käkat frukost så pass tidigt som jag hade gjort. Jag hade sedan tidigare fått reda på att vi skulle få kycklingköttbullar till lunch och framför mig föreställde jag mig en typisk IKEA-matsal, ni vet där man säger till dem vad man vill ha och enkelt kan säga till dem att ta bort eller lägga till något. Tyvärr var så inte fallet.

När jag klev in genom dörrarna till matsalen möttes jag först och främst av att det inte alls såg ut som i en vanlig IKEA-matsal. Där var ju ett riktigt kök och det var mer som en restaurang än en matsal. Redan nu börjar jag känna paniken komma. Jag intalar mig själv att det är lugnt tills det att jag får en plats tilldelad till mig. På bordet står små saftpaket och jag inser att det är den enda drickan som serveras. Jag intalar fortfarande mig själv att det är lugnt och att jag enkelt kan skippa det. Sen kommer det som är brytpunkten för mig. Dem har ändrat vad vi ska äta.

Det är inte längre kycklingköttbullar utan vanliga köttbullar med gräddsås, potatismos och ärtor, som redan är färdigupplagt. Nu kommer paniken. Det är GRÄDDsås och den finns över hela tallriken. Dessutom finns där ärtor som den enda grönsaken – en grönsak som jag avskyr. Paniken växer sig starkare och jag skriver ett sms till mamma och pappa om att jag inte klarar detta. Inget svar. Jag skriver ytterligare ett och känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Fan, fan, fan. Inte här. Inte nu.

Precis då ringer min telefon och det är pappa i andra änden. Sekunden han frågar hur det är med mig kommer tårarna, dem går inte längre att hålla tillbaka och paniken och ångesten sköljer över mig som en våg. Jag springer ut ur matsalen och ner till toaletterna i källaren och sitter där med panik. Inte bara klarar jag inte att äta lunchen, jag missar den också med mina klasskamrater vilket leder till en massa frågor och dessutom är jag över en timme hemifrån och nästa tåg går först om 40 minuter. Det finns verkligen ingen väg ut. Vad fan gör jag nu.

Jag tror att jag satt med pappa i telefonen gråtandes i över en halvtimme innan jag gav mig ut. Vid denna tiden hade redan hela klassen ätit upp och de hade dukat av från min plats och lämnat rum till de nästkommande klasserna som skulle äta där efter oss. Det som var skönt var att detta blev en bra ursäkt till varför jag inte åt maten som alla andra åt – de hade ju tagit bort den.

Jag gick upp till matsalen igen och kollade på menyn samtidigt som jag ringde upp pappa igen för stöd. Det slutade med att jag tog de där kycklingköttbullarna som vi skulle ha blivit serverade från början och åt det samtidigt som två tjejer i min klass kom och höll mig sällskap. En av dem hade jag verkligen kunnat tänka mig att berätta om min sjukdom för. Hon är väldigt snäll och en person som jag hänger mycket med under dagarna.

Kycklingköttbullarna var supergoda och trots allt blev det bra ändå. Det är bara surt att sånthär ska behöva hända, jag hatar det. Inte bara att jag skäms så är dessa ångestattacker hemska och dessutom kostar det mig pengar att hela tiden köpa annan mat. Det kanske är en mindre sak i det hela, just det med pengarna, men ändå. Det suger.

Jag löste i alla fall situationen och jag ska ändå vara stolt över att jag följde med på resan. Ida för bara några veckor sedan hade aldrig klarat det. Både mamma och pappa fick mig senare  att känna mig stolt över mig själv. Trots allt som hände. Jag lyckades vara med hela dagen och jag åkte hem med alla andra efter lunch. *klapp på axeln*


Nope, sometimes things don’t go as planned and this was one of those times. I’m now going to tell you about my field trip to the IKEA Museum in Älmhult.

This wednesday me and my class were goin to Älmhult to the IKEA Museum that is loacwaded there. We were supposed to gather at the central station at 7.20 am already, but since I once again had trouble sleeping I had been awake since 4.30 am…

The train ride took little over an hour and we were outside of the gates to the museum at 8.45 am. At nine the whole thing started and the tours begun. We did some exercisers, walked through their current exhibition called ”IKEA hacked” and got to know the whole story behind the IKEA company (I can confess that I might have zoned out on this part).

As a whole do I really think that the museum is worth a visit even if it became a bit boring from time to time. Among other things they told us that the whole IKEA company has about 200 thousand employees all over the world and that about 5 thousand of those were sitting in Älmhult. Also they mentioned that all of the product that IKEA sells are designed in that same village. They also told us that they buy 1 % of the world’s wood and 2 % of the world’s cotton.

They talken a lot about the collective and how their vision of the future looked including the environmental aspect.

I designed my own piece of furniture in the exhibition IKEA hacked and it became named STÄM. It was a chair made of two other chairs and a lamp. If I’m being completely honest did I actually think that it looked good. Right? I could easily have had a couple of these at home.

And since I am who I am wouldn’t it be a real post on this blog if I didn’t include some anxiety as well – right?

We were supposed to eat lunch at eleven witch was completely fine by me since i had gotten that information beforehand and due to that I had eaten breakfast so early on in the morning. I had as well before gotten the information that we were going to eat chicken meatballs as our lunch and i visioned that typical IKEA dining hall, you know the one where you tell the staff what you’d like and you can easily tell them to remove or add something. Unfortunately wasn’t that the case.

When I stepped through the doors of the disig hall the first thing that hit me was that it didn’t look like a typical IKEA dining hall. There was a real kitchen and more like some sort of a restaurant than a dining hall. I felt the anxiety come at this moment already. I’m trying to calm myself down until the moment I get a seat assigned to me. On the table in from of me are juice boxes and I realize that it’s the only drink that is going to be served. I keep telling myself that it’s OK and that I easily can skip that drink. Then the breaking point reaches me. They have changed what we’re goin to eat.

It’s no longer chicken meatballs but it’s regular meatballs with a sauce made of cream and mashed potatoes and peas on the side, and it’s already plated. Now the panic hits me. It’s sauce made out of CREAM and it’s all over the plate. In addition to that is there peas as the only vegetable – a vegetable that I hate. The panic is growing stronger and I find myself writing a text to my parents saying that I can’t do this. No answer. I write another one and at the same time I’m feeling the tears burning through my eyes. Fuck, fuck, fuck. Not here. Not now.

At that moment my phone rings and it’s dad on the other side of the line. The second he askes me how I’m doing my tears come, they can no longer be held back and the panic and anxiety comes right over me like a wave. I run out of the dining hall and down stairs to the toilets in the basement and just sit there on the toilet with panic. Not only don’t I manage to eat the lunch, I miss he wore thing witch leads to a lot of questions and I’m also an hour away from home and the next train leaves in 40 minutes. There’s really no way out. What the hell do I do now.

I believe that i sat with my dad on the phone for at least half an hour just crying before I headed out of there. By this time my class mates had already finished and they had removed the plate from my seat and left room for the classes that were eating there after us. The thing that felt good was that this became a good excuse for why I wasn’t eating the same food that everybody else was – it was because they had taken it away.

I walked up to the dining hall again and looked at the menu as I was calling my dad again for support. It ended up with me buying those chicken meatballs that I was supposed to be servade from the beginning and ate that as two girls in my class came and joined me to keep me company. I could really imagine telling my whole illness deal to one of them. She’s super nice and a person that I’ve been hanging a lot with during the days.

The chicken meatballs were delicious and after all it all turned out good. It just sucks that things like these have to happen, i hate it. Not only am I ashamed but the anxiety attacks are horrible and it also costs me money to buy other food all the time. It’s of course a small thing in the bigger picture, just the thing about the money, but still. It sucks.

I did solve the problem anyway and I should still be proud for tagging along on the trip. Ida a few weeks ago would have never been able to handle it. Both my mum and my dad made me proud of myself later on. Even though all that had happened. I managed to stay there through out the entire day and I went home at the same time as everyone else. *clap on the shoulder*

Sommarlov sucks ;)

Det känns som en kontinuerlig grej att uppdatera sådär efter några dagar nu. Det händer inte så mycket nu, som jag även tidigare nämnt, och det blir därför heller inte så mycket att skriva om. Jag för nu en ”matdagbok” där jag skriver vad jag käkat och hur det har fått mig att känna osv så där skriver jag av mig en del – vilket lämnar mindre saker att skriva om på bloggen.

Denna veckan har heller inte varit så händelserik och jag känner att jag förstör semestern för min familj eftersom vi inte kan hitta på något ENDAST på grund av mig. Det suger att känna såhär och att det framförallt är såhär. Man är ju en ständig party pooper.

I måndags var jag på ett nytt läkarbesök följt av ett besök hos psykologen vilket känns bra men samtidigt också väldigt läskigt.

På tisdagen bilade familjen upp till Norje, en liten by där fun fact Sweden Rock Festival är. Finns dock ingen anledning att oroa sig, vi var absolut inte där, men vi besökte min mormor och morfar samt min moster och hennes familj. De hade hyrt en stuga i denna lilla by som ligger i Blekinge, en first för mig. Har nog aldrig varit i Blekinge innan. Det var en jobbig dag för mig och därför blev den heller inte så rolig. Jag hade ”glömt” badkläder eftersom min baddräkt inte var tvättad och blev därför kvar i det otroligt kvava vädret. Vi lekte på lekplatsen, chillade i stugan och var nere vid havet. Jag har kommit fram till att campinglivet men även stuglivet absolut inte är något för mig. Känner mig typ lite äcklad av allting och förstår inte charmen i det? Alltså verkligen inte.

När vi kör förbi Åhus & The Absolut Company som tillverkar Absolut Vodka. Så himla coolt att det görs i Skåne och är liksom världskänt!

 

I onsdags var pappa och Wille iväg med kompisar och jag och mamma stannade hemma. Jag jobbade lite för Huvudvärksföreningen och hon rensade hela grovköket. Det blev sjukt bra! Senare cyklade jag och postade breven jag gjort redo när jag jobbade och cyklade även hem till mormor och morfar för att hämta deras post. En timme och ett skyfall senare var jag hemma med dyngsura kläder. Citerar mor min: ”Nä det behöver du inte [ta en regnjacka], det kommer inte börja regna”… Jag hade ytterligare en ångestattack under denna kvällen och den varade i typ fem timmar, helt sjukt. Det gör så ont och man vill bara försvinna.

Torsdagen var lite mer händelserik, vilket var skönt. Jag och pappa åkte till emporia för att införskaffa en ny kaffemaskin. Det blev en Nespresso Latissima. Detta innebär att vår kaffebryggare nu även kan göra mjölkdrycker. Det finns sex olika alternativ: espresso, lungo (vanligt kaffe), cappuccino, café latte, latte macchiato och endast skummad mjölk. Såklart kan man även brygga ”tom kopp” vilket gör att man får tevatten. Detta har vi utnyttjat till fullo eftersom man då kan blanda en tom kopp och en kopp skummad mjölk vilket resulterar i en snabb chailatte 😉 Vi har även testat göra varm choklad med den skummade mjölken och jag fick berättat för mig att det blev riktigt bra! Själv har jag ännu inte vågat testa något men jag har som mål att kanske försöka göra det snart.

På eftermiddagen kom farmor på en kopp kaffe (eller en kopp cappuccino kanske jag ska säga;)) eftersom de håller på att renovera i hennes lägenhetshus och det väsnas tydligen något otroligt. Hon stack sedan hem och sen kom mormor och morfar och åt middag på kvällen. De var nyss hemkomna från stugan och skulle från början egentligen bara hämta sin post. Men trevligt var det!

Idag är planerna att vi (jag, mamma, pappa) ska åka till Ekeby möbler och sedan även till Väla. Tror att mamma och pappa ska kolla på ny säng och sen behöver vi nya glas till kaffemaskinen eftersom de gamla är för små i volymen för mjölkdryckerna. Vi ska nog spendera mitt presentkort som jag fick i våras av farmor och så får jag pengar i utbyte. Jag vågar inte köpa kläder för tillfället för att jag är rädd för att behöva köpa nya när jag har gått upp i vikt. Jag skulle dock behöva lite skolprylar så det kanske jag får kika på.

SparaSpara

wa wa wazuuuup

I know, I know, I’m bad at keeping up with the blog but as I said in my first post here – I don’t want to have the pressure of uploading certain days, times and so on just because it’s a lot of pressure and that takes away the fun of writing a blog you know. This is the first time that I have put the pressure away and also the first time I’ve continued blogging for this long of a period straight. So something must be right, right?

Let me take you through my weekend (Thursday–Sunday):

thursday

The day began early with a roadtrip to Helsingborg, a city in the north east of my ”state”. My mom were going to the naprapath to get some botox for her migraine and I decided to join her for a small roadtrip. Her appointment was at 9 am. and due to my fobia against blood and needles I decided to wait outside. As she was getting botox I walked around in the city, went in to a café to buy breakfast to her (she forgot to eat before leaving our house) and then I walked up to a hill with a wives over the city.

I surprised her with the breakfast after her appointment and then I drove us home. It’s so fun to drive with mom!

At home I signed up for a queue for apartments and after a while me and Wilma took the train in to Malmö and rented a paddle boat and paddeled around the canal for an hour. We looked at some shops at Triangeln and then we took the train home again. I managed to get a blistered and it hurt so so much.

When I got home the family took the car to my grandmother’s apartment and picked her up for a dinner in Lomma. At the restaurant I freaked out and couldn’t eat so I didn’t eat until I got home. It sucks that I ruin everything for everyone and I fell so guilty about it all the time. I just want to bee free from my disorder. I hate it.

Later on in the evening I got a panic attack and just cried and cried until I couldn’t breathe. I’ve never experienced anything worse and I just wanted to die in that moment. My dad and I took a car ride when I had calmed down a bit and then I just fell asleep. Oh god it was horrible.

our drive to Helsingborg
walking the streets of Helsingborg
bought breakfast to mom
the view from the hill

Wilma <3
two simple girls from Sweden in a paddle boat

 

 

friday

I had a rough morning but later on in the afternoon my dad, my brother and I went to Saxtorpsjöarna and bathed. It’s lakes in an old mining cave where they have put sand so it’s like a beach. It was my first time there and I was pleasantly surprised! It was a lot of fun! The rest of the night was just spent with the family since my mom had a migraine and our plans had been cancelled. I collected my new medicine from the pharmacy as well. It’s against my panic attacks and anxiety.

saturday

Me and my mom went to IKEA and had lunch and then we shopped of course! Among other things a whole new set of glasses were bought including two different sizes of water glasses, red and white wine glasses, Champaign glasses and margarita glasses… Right when we got home my dad and I went to the waste dump and donated our old glasses.

My family was supposed to go to my cousin’s birthday party later in the afternoon but I couldn’t go since I wasn’t feeling that well and dad stayed home with me. Once again I had a rough evening and I took my first pill of my new medicine. I keep telling myself that it’s nothing weird to take those pills but it still feels wrong. I just have to get used to it I guess, and I think that it’s important to talk about so that you don’t feel like the only one.

sunday

Today I practiced my driving with my grandpa . We drove around the southern part of Skåne and looked at his old house where he lived like forty years ago!! He came in for a cup of coffee and he left like an hour ago. Now I’m in bed relaxing whilst mom and dad are cleaning out the booze cabinet hehe. In two hours were going in to our neighbors’ house for a combined birthday and World Cup party! I hope I won’t get a melt down!! Tonight me and Wilma have decided to go for a walk if we don’t do it at the party.

SUNday

Precis som rubriken lyder har söndagen gått i solens tecken. Väderleken lovade regn men ack. Vi hade en sjuk tur med molnen som lyckades ”missa” solen vid varje förbipassering.

Dagen startades runt nio och snart därefter var jag och mamma på väg ner för att handla frulle – nybakat bröd. Frukost intogs på balkongen och sedan smorde jag mig direkt, tog handdukar + bok och begav mig ner till poolen. Jag tog fyra stolar och lade mig och läste Love Simon. Läste ut rättare sagt;) Bra bok, bra slut & väldigt lik sättet John Green skriver på. Efter en stund blev jag ackompanjerad av resterande del av familjen. Vi chillade, läste och badade samt tog en sväng ner till havet. Fy Sören vad ont det gjorde att gå på stenen!! Iskallt i vattnet och snabba steg tillbaka till poolen, eller ja inte för mamma – She’s fucking mental.

Lunch intogs på restaurangen mitt emot hotellet. Ett riktigt nerköp! Kött som skosula, tradig pizza, gyros som inte ens var hälften så god som den jag käkade till middag igår och sen mitt, vinbladsdolmar, usch. Dock så serverade dem en sjukt god vattenmelon till notan samtidigt som mamma och pappa fick ozo(?). Grupptrycket gjorde att vi tvingade i pappa 3(!) st, på de två öl han redan druckit haha.

Vi gick in till de större av de två supermarket som ligger precis utanför hotellet och köpte luftmadrasser och simglasögon (skyldig, Wille paja mina befintliga igår). Tycker lätt 7 € är värt pris för en luftmadrass och läsposition på denne intogs snabbt efter inköpet.

Några timmar till vid poolen och familjen gick upp i omgångar och ca. 17:30 kastade jag och mamma även in handduken och begav oss upp

Pappa hade lyckats få en huvudvärk, undrar varför…;), och vi lämnade inte rummet för middag förrän 20:30-ish.

Planerna var att gå till den restaurang min morbror hade rekommenderat även idag men vi hamnade på en mysig restaurang på vägen istället. Tjejerna hälsades välkomna med blommor i håret och vi fick bord uppe på en balkong med utsikt mot gatan. Så himla mysigt, om det igår var mysigt var det den restaurangen x3 typ. Maten var ok och och ”efterrätten” var melon och massa annan frukt som serverades på ett fat med någon brinnande apelsin(?). Deras vattenmelon här är så sjukt god! Vi påbörjade sedan hemfärden. Vi stannade på en kass spelhall och smällde 3€ på en boxningsmaskin. Lite skratt och pinsamhet och sen gick vi till ett supermarket och köpte melon och familjen glass, jag var supermätt och det var inte ätstörningen som stoppade mig denna gången.

Målet för denna resan är minst: 1 glass, 1 läsk & 1 snacks vid poolen. Jag hoppas verkligen jag klarar det om inte mer! Jag ska bli frisk! Såklart är det samtidigt jobbigt att alla andra beställer in precis vad det vill och det ligger så mycket mer bakom hos mig.

Planerna var att vi skulle spela kort nu när vi kom hem, men pappa satt på toa i typ 20 min och under den tiden insåg vi alla att vi typ inte pallade så det blev sängdags istället. Så godnatt och så ses vi imorgon <3

Crete day 1

Sååååååå. Då var vi nere. Skönt!

Dagen inleddes 05:00 då jag blev väckt av pappa, och sen mamma, och sen pappa igen hehe. Min morfar kom 05:20 och 06:00 var vi inne på Kastrup (CPH Airport). Vi checkade in, köpte frukost och begav oss till gaten. What’s up med att man lägger senap i ost och skinkmackor?! Vidrigt!

Vårt flyg var lite sent men vi blev totalt nog bara max en halvtimme sena. Väskorna plockades upp och bussfärd inleddes. Den tog ungefär 35 minuter men såklart var där ingen AC och man var nära att svimma flertalet gånger, okej överdrift, men jag vill visa en poäng;) Vi körde bland annat förbi farmors älskade hotell Veli, en militär-kyrkogård och sjukt fina landskap. Herregud vad höga Berg det finns här!

Vi kom fram till vårt hotell Santa Helena Beach vid 14:00-ish och checkade snabbt in. Vi fick en etagelägenhet, dvs vi har två våningar där mamma och pappa sover där uppe och jag och Wille sover där nere. Sjukt fint, nog finaste rummet jag bott på, eller ja, vi alla för den delen. Vi gick ner till hotellets restaurang och käkade lunch. Vädret var sisådär men det blev sjukt varmt när vi satt där (ute). Vi hann även med en snabb tour av hotellet.

Efter lunchen gick vi upp på rummet och smorde oss för att dra ner en snabbis till poolen. Typ 5 minuters sol och lite bad senare gav familjen upp för att inte riskera att bli istappar. Solen var i moln och de i sig var väldigt mörka. Upp till rummet igen och dusch och vila stod på schemat. Sjukt svårt att starta duschen, jag skäms. På någon höger eller vänster lyckades jag också där klämmanin en 2,5 h nap?! Hur lyckas jag ens? Händer aldrig att jag somnar. Skönt var det dock!

Vi begav oss ut vid 19:30-20:00 för nästa stopp: handla. Vi strosade runt lite och sedan bestämde vi oss för att sätta oss på en restaurang. Vi begav oss mot en restaurang som min morbror hade rekommenderat, men där var kö och vi nöjde oss med den som låg vägg i vägg;) Det var en supermysig restaurang utan tak utan man satt som på en gård.

Mindre kul när det 5 minuter efter vår beställning börjar pissregna. Tack för det kaffet haha. Citerar mamma x4: ”åh ja jag vill sitta ute” , ”äh det kommer nog bara några droppar”, ” vi kan väl bara byta bord till ett av dem där borta under träden[vi satt mitt emellan]” ”oj”.

Ja, det regnade en del och alla restaurangens gäster trycktes in i en bar som kan jämföras med vårt storarum. Liten twist på den kvällen.

Vi fick ett nytt bord under markisen efter ett tag och kunde sedan avnjuta vår kulinariska upplevelse i harmoni med VM-matchen mellan Danmark och Peru.

Åt bland annat en god tzatsiki där jag lyckades äta typ en gel klyfta vitlök… Tur man inte ska hem på ett tag.

Handlingen gjordes sedan och när vi var klara där gick vi förbi ett fish spa. Och ja, vi gick in och testade. Först tyckte jag att det var fett obehagligt, det blev aldrig skönt, men mindre obehagligt i alla fall.

Nu ligger vi på rummet. Klockan är 23:05 lokal tid och det är dax att sova. Vänster ser inte lovande ut förrän på torsdag men vi får hoppas på det bästa. Skam den som ger sig!

Hela maktsituationen har varit helt okej idag. Framförallt lunch och middag. Heja mig! Du är bäst! Fortsätt såhär! Lev livet. Har mycket hopp uppe helt plötsligt. Tänk så klarar jag en läsk eller till och med en glass imorgon!!!!

PS. Jag filmar resan och klipper ihop en kortfilm sen. Lite därför det kan komma att vara brist på bilder.

Crete here we come

5:20 am tomorrow morning. That’s the time when my grandpa’ is coming to pick us up and drive us to the airport. And I’m sitting here, 7:45 pm and have not even begun packing…

I’ll try to write a post each day, just ’cuz it’s fun to have a memory of what we were doing there. But as always I can’t promise anything 😉

Today’s form isn’t that good either. I’ve not been handling the whole food situation that great and I actually feel both ashamed and afraid of all of it. I warned everyone that it was going out of hand and now it has gone there. I know I should know better but it’s not me thinking, it’s the disorder.

I also now feel scared for the trip because I donated want them to watch over what I eat all day long, because then they would force me to eat more, and I can’t handle that right now, not until I get help. I’m also afraid of the actual help. I know that they’re gonna make me gain weight, something that I personally don’t think is necessary at all, and I’m so afraid of that they might put me in daycare. It’s like a ”school” where they make sure you eat and all. Soooooo afraid.

Back to Crete. Here’s some pictures of our hotel.

Also, the weather doesn’t seem that nice. So I’m afraid that I won’t enjoy the vacay and will have too much time for my thoughts.

I’ve bought like six books that I’m gonna bring with me – all to smother my thoughts.

Andio (goodbye in greek)

Tankar och känslor

Hej.

Idag har inte varit en så bra dag och jag känner bara för att skriva av mig. Buckle up, you’re in for a long one.

De senaste veckorna har min ätstörning bara blivit värre och värre. Jag har bara sjunkit ner längre och längre i leran och jag mår nu sämre än jag gjort på länge, vilket samtidigt är sjukt jobbigt eftersom jag aldrig mer än nu velat bli fri från allting.

Mamma och pappa sade till mig att i väntan på BUP-besöket (som för övrigt tar 6 veckor) läsa och lära mig om ätstörningar. Det var en bra grundtanke men det backfired ganska snabbt. Jag mådde så otroligt dåligt efter jag hade läst en massa saker igår. På 1177s hemsida hänvisade dem en till ”hälsosamma matvanor”, vilket jag klickade in på och där fanns det om hur man skulle undvika sockriga drycker och äta mindre kolhydrater om man inte tränade osv. Allt det som min hjärna redan intalar mig. Dessutom blir jag frustrerad att alla hemsidor säger att man ska söka professionell hjälp. Något jag har gjort. Men inte får. PÅ SEX VECKOR. Det bara suger så jävla hårt att när man verkligen vill ha hjälp men inte får den. Och man kämpar så mycket och får liksom ingenting av det. Det är ju inte som min depression som berodde av skolan då man kunde lämna skolan och de tankarna någorlunda och tänka på annat medans detta är en sak som man ger hela dagarna att tänka på.

Jag tycker också det är sjukt jobbigt att vi ska till Kreta på lördag. Inte bara på grund av allt onyttigt som kommer att presenteras framför mig utan även allt jag kommer att missa på grund av min ätstörning och hur påminns jag konstant kommer bli om att jag har den. Jag vill också kunna ta en glass och bara ta en glass, det ligger inte mer bakom det. Jag vill också kunna gå till en restaurang och ta det som jag är sugen på för dagen, inte leta efter det nyttigast på menyn. Jag vill också kunna svalka av mig med en läsk utan att tänka på hur många kalorier jag låter rinna ner i min mage. Allt är så sjukt jobbigt. Och jag vet att mina föräldrar mer än allt vill hjälpa mig men det finns inget de kan göra. Det finns inget jag kan göra. Jag vet uppenbarligen inte hur man botar detta eftersom jag har lidit av det i över 1,5 år. Mitt förhållande till mat har gått fram och tillbaka men det har aldrig blivit helt bra. Problemet är att jag har varit i det så länge att jag inte längre vet vad som är normalt. Mitt störda är mitt nya normala. Och jag kämpar nu. Jag kämpar verkligen. Så mycket. Och det känns som om jag står och trampar på samma ställe ändå. Jag behöver hjälp.

Jag äter allting mina föräldrar säger, under över en månads period har jag förändrat det två gånger. TVÅ GÅNGER. Fatta hur lite det är. Jag äter vad de säger, ser mig själv gå upp i vikt, gråter över det framför spegeln, blir fast i tankarna om att jag ska träna bort det samtidigt som jag håller mig till gränsen av 3 träningspass/vecka som de har gett mig.

Dessa tre träningspass har blivit maniska för mig nu. Jag måste träna så hårt som möjligt för den mat som jag ges. Men jag har kommit tillbaka till den punkt där jag egentligen inte orkar, min kropp egentligen inte orkar, min hjärna inte orkar träna. Varje gång jag avslutat ett träningspass fruktar jag nästa. Det är inte kul, skönt eller en valfrihet längre. Det är ett måste.

Framförallt tror jag att förändringen av min kropp har ändrat detta. Jag har fått mer mage. Min rumpa existerar inte längre och låt mig inte ens prata om mina muskler. Jag orkar ingenting längre. Jag kan inte springa snabbare när jag är ute och springer för att mina muskler inte orkar längre, inte för att konditionen inte håller. Juste mina bröst är påväg bort också. Och ändå kan jag inte sluta. Jag kan inte sluta. Jag skriker på hjälp. Jag skriker ut i ett vakuum. Dem hör inte mig.

Även fast jag fått ett datum. En tid. En plats. Det är inte nog. Det är så jävla långt borta. Det är två veckor bort. Jag är rädd för mina tankar de nästkommande två veckorna. Jag vet inte hur långt detta kommer att gå. Jag tror jag är rädd för min egen hjärna, att jag kommer gå för långt. Jag vill bara ha hjälp.

Snälla hjälp.