weight of my chest

Jag skrev härom dagen att jag hade gjort något som jag borde gjort länge, och jag kan bara säga att det var som en tyngd som lyftets från mina axlar (tror jag att man säger?).

Samtidigt gör det fortfarande ont dock. Jag har missat så mycket, alla vänner har fått nya vänner och jag känns kvarlämnad, dock finns det inget jag kan göra åt saken förutom att hoppas att jag fortfarande får ta del av deras liv på samma plan som jag fick innan. Dessa var trots allt mina bästa vänner. Men det är inte upp till mig längre.

Jag hatar min jävla ätstörning!


The other day I wrote the other day that I had done something that I should have done a long time ago, and I can only say that it’s been like a weight that’s been lifted off my shoulder (I think that’s the quote right?).

At the same time it still hurts. I’ve missed a lot, all of my friends have gotten new ones and I feel left behind, though there’s nothing I can do about it but to hope that I still can be a part of their lives at the same level that I was before. These people were after all my best friends. But it’s not up to me anymore.

I fucking hate my eating disorder.