A little rough

Denna dagen har faktiskt varit lite tuff, trots att det har varit en bra dag i sig. Sedan några dagar tillbaka har jag haft en kvarstående ångest som vägrat att släppa, varför vet jag inte, men det är alltid tufft att ha den där. Ångesten får mig att känna stress, oro och obehag, tre känslor som man gärna undviker.

Idag stannade jag hemma från skolan. Jag hade endast en lektion och mitt mående övervägde att ta sig dit för bara den. Samma sak imorgon, ångesten har inte släppt ännu trots att jag försöker rulla på som vanligt, därför ska jag stanna hemma då också. Har endast en lektion denna dagen med. Jag behöver nog vila upp mig och återhämtas lite.

Imorgon kommer nog ett roligare inlägg, tills dess så får ni ha det bra!


This day has actually been a bit though, even though it’s been a good day. I started to have a continuous anxiety a couple of days ago, why I don’t know, but it’s always hard to have it there. The anxiety haves me feeling stress, worry and discomfort, three feelings that you most likely want to avoid.

I stayed home from school today. I was just going to have one class and my well being weighed more than getting to that class. The same thing tomorrow, the anxiety have yet not gone away even though I just try to keep on going, that’s why I’m staying home then as well. It’s also just one class. I think that I have to just rest and recover.

Tomorrow a more fun post is coming, until then you guys take care!

Time for March – Best of 2018, Months

Min födelsedagsmånad!! Den blev kanske inte så kul som den borde tyvärr… Jag tror att det säger sig själv när jag har tagit 5 bilder under HELA mars.

Denna har egentligen inte med min månad att göra utan jag hittade bara screenshoten i marsarkivet och tyckte att den är himla bra.

Man ska heller inte alltid tro på vad som visas på internet. Denna bilden kommer från en av mitt livs värsta dagar. En dag då allt bara blev helt fel och allt låg utom min kontroll. Jag grät hela vägen från skolan till gymmet och hela vägen från gymmet hem när morfar hämtade mig. Vi köpte dock middag och jag hade en supermysig kväll med Wilma sedan men detta var första gången som jag bröt ihop på grund av allt som hände i livet.

Jag och pappa dagen jag fyllde sjutton. Vi var och käkade en enkel middag och jag kommer ihåg att jag blev sur på mamma för att de hade köpt glass när jag specifikt hade sagt att jag inte ville ha någon.

Dagen efter, den 17 mars  2018, hade jag min första panikångestattack någonsin. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och flydde hemifrån genom mitt fönster ut i snön utan varken jacka eller ordentliga skor. Jag svarade inte någon och jag hade en hem armé som letade efter mig. Jag kommer inte ihåg vad som skapade det, men det var förmodligen bara att bägaren till slut hade runnit över. Fy alltså. Jag kunde verkligen inte andas och tyvärr var detta den första av många.

På den följande måndagen stannade jag hemma och slutade officiellt att gå i skolan (förutom prov). Jag var hemma ettan ut och mådde bara sämre och sämre under denna period. Min depression blev värre och dessutom min ätstörning.

Jag har tyvärr inte mycket mer än så. Jag var i princip bara hemma och försökte ta mig upp från soffan.


My birthday month!! I might not have turned out as fun as it was supposed to though… I think that it explains it self when I say that I took only five photos during the ENTIRE month.

This photo don’t really have anything to do with my month but I found the screenshot in the March file and found it as good now as then.

You can’t believe what’s shown on the internet either. This picture was taken on one of the worst days of my life. A day were everything went wrong and everything was beyond my control. I cried all the way from my school to the gym and all the way from the gym home when my grandpa picked me up. At least we bought dinner and I had a great night with Wilma but this was the first time that I just broke down due to life it self.

Me and dad the day I turned seventeen. We ate a simple dinner at a restaurant and I remember that I got mad at my mom because she had bought ice cream when I specifically had said that I didn’t want any.

The day after, March 17th 2018, did I have my first panic anxiety attack ever. I didn’t know how to handle it and fled my house through a window out to the snow without a coat nor proper shoes. I didn’t answer anyone and had a whole army that went looking for me. I don’t remember why I got it but it was probably just that at some point you’ve just had enough. Urghh. I really couldn’t breathe and sadly this was the first of many.

The following Monday I left school (exams excluded) and officially quit. I stayed home the rest of year one and began to fell worse and worse during this period of time. My depression got worse and so did my eating disorder too.

I sadly don’t have much more than that. I basically just stayed home and fought my best to manage to even get out of the couch.

Good then bad

Jag har mått väldigt bra på senaste tiden och har utmanat mig mer än någonsin, kanske att det har blivit lite för mycket.

Jag åt igår en bit tårta, ja du läste rätt, en bit tårta!! Det var en tuff utmaning och idag visade sig konsekvenserna.

Jag vaknade med en oro i kroppen men valde kort och gott att ignorera den. Det växte dock under dagen och utvecklades till ren ångest. När pappa sedan frågade hur läget var brast det. Ångesten sköljde över mig som den gjorde innan jag började med mina antidepressiva och det var svårt att sluta hyperventilera medans tårarna rann ner för mina kinder. I detta fallet var det väldigt svårt att avgöra vad det berodde på men det finns säkerligen en rad bakomliggande anledningar. Utmaningar, stressigt i skolan, jobb, sjukdom osv. Det går inte riktigt att sätta fingret på direkt.

Förutom att få uppleva den HEMSKA känslan av en ångestattack igen så var det också jobbigt att ställa in kvällens planer. Förra året hade jag en ”Christmas sleepover” som från det året skulle bli årlig. Jag hade bjudit in Wilma och jag tyckte att det skulle bli jättemysigt. Men jag klarade inte, jag blev och är fortfarande så trött att jag inte hade varit ett trevligt sällskap dessutom är jag lite låg. Som tur är har jag världens mest förstående bästa vän och vi träffas imorgon igen (och på onsdag och på torsdag och på fredag 🙂


I’ve been feeling very good lately and I’ve challenged myself more than ever, it might have become a little too. much.

I ate a piece of cake last night, yup you read it right, a piece of cake!! It was a though challenge and today the consequences came to the surface.

I woke up with a worry in my body and chose to straight ignore it. Instead it grew and developed to pure anxiety. When dad asked me how I was ting the whole wall fell apart. The anxiety came like a wave over me in the way that it did before I started with my anti-depressants and it was hard to stop hyper ventilating whilst the tears ran down my cheeks. it this case it was very hard to determine what the exact cause of what the anxiety was due to but there’s probably a row of underlying reasons. Challenges, the stress in school, work, illness and so on. You just cannot really pin it down.

Except the HORRIBLE feeling of an anxiety attack was it also hard to have to cancel the night’s plans. Last year I started a new tradition called ”Christmas sleepover”. I had invited Wilma and I was super stoked.  But I couldn’t do it, I became and still am very tired and I wouldn’t have been a great company and I’m also a bit low. Lucky me has the world’s most understanding best friend and we are actually going to see each other tomorrow again (and on Wednesday and on Thursday and on Friday 😉

The thing about medications

Innan jag själv var i behov av mediciner för att hjälpa mitt psykiska mående var jag väldigt anti dem. Jag förstod inte hur det skulle hjälpa och jag tror att jag såg något fel i att ta denna typ va mediciner. Varför? Jag har ingen aning.

Men jag har fått rent ut sagt äta upp mina egna tankar.

Jag har käkat ångestdämpande från och till sedan typ juli och vissa har funkat bättre och andra sämre. Jag har speciellt svarat bra på en typ, men denna får man tyvärr bara ta i två veckor innan hälsoriskerna överväger nyttan. Tyvärr har inga sömntabletter fungerat på mig, men vi testar fortfarande med olika sorter.

Sedan lite mer än en månad tillbaka har jag tagit antidepressiva. Det låter så tungt att säga det och de ligger såklart ett allvar i det men dem har fanimej varit min räddning.

Jag har äntligen börjat kunna fokusera på lektioner, känna mig lite positivt inställd till livet och bara ha energi att göra saker. Jag kan börja delta i samtal engagerat och känner mig inte längre utanför. I veckan hade jag dessutom mitt första skratt på jag vet inte hur länge. Jag höll på att skratta så jag grät och det har inte hänt på över ett år. Jag älskade den känslan, jag vill ha mer av den.

Jag säger inte att saker är bra, men dem är absolut bättre. Våga ta tabletter, även fast att det är tabu. Det har varit min räddning.


Before I myself was in the need for medications to help with my mental health I believe that I was kind of anti them. I didn’t understand how they would help and I think I thought of taking these pills like something wrong. Why? I have no idea.

But now I have gotten to eat that up.

I’ve been taking Xanax off and on since July or something and some have worked better than others. I have especially responded well to one type, but you’re only allowed to take that one for two weeks straight before the possible health risks overweigh the benefits. Unfortunately haven’t I responded well to any of the sleeping pills that I’ve tried, but were still working on that part.

Since a bit more than a month back have I been taking anti depressants. It sounds like such a big deal when I say it and of course there’s a seriousness in it but fuck, they’ve been my savior.

I’ve finally begun to start focusing in my classes, feeling a bit more positive attitude towards life and just had energy to do things. I can participate in conversations fully and no longer feel like an outsider. This last week I had my first laugh in forever. I laughed so much that I started to cry and this hasn’t happened in over a year. I loved that felling, I want more of it.

I don’t say that things are good, but they are definitely better. Dare to take those pills, even though they are taboo. They’ve been my savior.

Sometimes things don’t go as planned

Nä, ibland går allting inte riktigt som man har planerat och det här är just ett sånt tillfälle. Nu ska ni få höra om när jag var på studiebesök på IKEA Muséet i Älmhult.

I onsdags bar det av till just Älmhult för studiebesök med klassen på IKEA Muséet som ligger där. Det var samling redan 07:20, men eftersom jag hade haft svårt att sova som vanligt så hade jag varit vaken sedan 04:30…

Tåget upp tog lite över en timme och vi var framme utanför portarna 08:45. 09:00 drog dagen igång och rundvandringarna började. Bland annat gjorde vi övningar, kollade på deras tillfälliga utställning ”IKEA hacked” och fick höra om historien bakom IKEA (kan erkänna att jag kan ha zoneat ut från denna delen).

I helhet tyckte jag absolut att det var värt ett besök även fast att det kunde bli lite långtråkigt emellanåt. De berättade bland annat att det finns cirka 200 tusen anställda på IKEA världen över och att ungefär 5 tusen av dem satt i just Älmhult. En liten rolig grej var också att exakt allting som säljs på IKEA designas just i Älmhult! De sa också att de köper upp 1 % av världens timmer och 2 % av all världens bomull.

Dem pratade även mycket om kollektivet och hur deras framtidsvision såg ut inklusive en del om miljön.

Jag designade en egen möbel på just utställningen IKEA hacked som kom att heta STÄM. En stol gjord av två andra stolar och en lampa. Helt ärligt så tyckte jag faktiskt att den blev snygg. Visst? Hade lätt kunnat ha en sån här hemma.

Och eftersom jag är jag är det inte ett riktigt blogginlägg om man inte har blandat in lite ångest också – right?

Vi hade att vi skulle äta lunch klockan 11 vilket var helt fine by me eftersom jag hade fått reda på det innan och jag dessutom hade käkat frukost så pass tidigt som jag hade gjort. Jag hade sedan tidigare fått reda på att vi skulle få kycklingköttbullar till lunch och framför mig föreställde jag mig en typisk IKEA-matsal, ni vet där man säger till dem vad man vill ha och enkelt kan säga till dem att ta bort eller lägga till något. Tyvärr var så inte fallet.

När jag klev in genom dörrarna till matsalen möttes jag först och främst av att det inte alls såg ut som i en vanlig IKEA-matsal. Där var ju ett riktigt kök och det var mer som en restaurang än en matsal. Redan nu börjar jag känna paniken komma. Jag intalar mig själv att det är lugnt tills det att jag får en plats tilldelad till mig. På bordet står små saftpaket och jag inser att det är den enda drickan som serveras. Jag intalar fortfarande mig själv att det är lugnt och att jag enkelt kan skippa det. Sen kommer det som är brytpunkten för mig. Dem har ändrat vad vi ska äta.

Det är inte längre kycklingköttbullar utan vanliga köttbullar med gräddsås, potatismos och ärtor, som redan är färdigupplagt. Nu kommer paniken. Det är GRÄDDsås och den finns över hela tallriken. Dessutom finns där ärtor som den enda grönsaken – en grönsak som jag avskyr. Paniken växer sig starkare och jag skriver ett sms till mamma och pappa om att jag inte klarar detta. Inget svar. Jag skriver ytterligare ett och känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Fan, fan, fan. Inte här. Inte nu.

Precis då ringer min telefon och det är pappa i andra änden. Sekunden han frågar hur det är med mig kommer tårarna, dem går inte längre att hålla tillbaka och paniken och ångesten sköljer över mig som en våg. Jag springer ut ur matsalen och ner till toaletterna i källaren och sitter där med panik. Inte bara klarar jag inte att äta lunchen, jag missar den också med mina klasskamrater vilket leder till en massa frågor och dessutom är jag över en timme hemifrån och nästa tåg går först om 40 minuter. Det finns verkligen ingen väg ut. Vad fan gör jag nu.

Jag tror att jag satt med pappa i telefonen gråtandes i över en halvtimme innan jag gav mig ut. Vid denna tiden hade redan hela klassen ätit upp och de hade dukat av från min plats och lämnat rum till de nästkommande klasserna som skulle äta där efter oss. Det som var skönt var att detta blev en bra ursäkt till varför jag inte åt maten som alla andra åt – de hade ju tagit bort den.

Jag gick upp till matsalen igen och kollade på menyn samtidigt som jag ringde upp pappa igen för stöd. Det slutade med att jag tog de där kycklingköttbullarna som vi skulle ha blivit serverade från början och åt det samtidigt som två tjejer i min klass kom och höll mig sällskap. En av dem hade jag verkligen kunnat tänka mig att berätta om min sjukdom för. Hon är väldigt snäll och en person som jag hänger mycket med under dagarna.

Kycklingköttbullarna var supergoda och trots allt blev det bra ändå. Det är bara surt att sånthär ska behöva hända, jag hatar det. Inte bara att jag skäms så är dessa ångestattacker hemska och dessutom kostar det mig pengar att hela tiden köpa annan mat. Det kanske är en mindre sak i det hela, just det med pengarna, men ändå. Det suger.

Jag löste i alla fall situationen och jag ska ändå vara stolt över att jag följde med på resan. Ida för bara några veckor sedan hade aldrig klarat det. Både mamma och pappa fick mig senare  att känna mig stolt över mig själv. Trots allt som hände. Jag lyckades vara med hela dagen och jag åkte hem med alla andra efter lunch. *klapp på axeln*


Nope, sometimes things don’t go as planned and this was one of those times. I’m now going to tell you about my field trip to the IKEA Museum in Älmhult.

This wednesday me and my class were goin to Älmhult to the IKEA Museum that is loacwaded there. We were supposed to gather at the central station at 7.20 am already, but since I once again had trouble sleeping I had been awake since 4.30 am…

The train ride took little over an hour and we were outside of the gates to the museum at 8.45 am. At nine the whole thing started and the tours begun. We did some exercisers, walked through their current exhibition called ”IKEA hacked” and got to know the whole story behind the IKEA company (I can confess that I might have zoned out on this part).

As a whole do I really think that the museum is worth a visit even if it became a bit boring from time to time. Among other things they told us that the whole IKEA company has about 200 thousand employees all over the world and that about 5 thousand of those were sitting in Älmhult. Also they mentioned that all of the product that IKEA sells are designed in that same village. They also told us that they buy 1 % of the world’s wood and 2 % of the world’s cotton.

They talken a lot about the collective and how their vision of the future looked including the environmental aspect.

I designed my own piece of furniture in the exhibition IKEA hacked and it became named STÄM. It was a chair made of two other chairs and a lamp. If I’m being completely honest did I actually think that it looked good. Right? I could easily have had a couple of these at home.

And since I am who I am wouldn’t it be a real post on this blog if I didn’t include some anxiety as well – right?

We were supposed to eat lunch at eleven witch was completely fine by me since i had gotten that information beforehand and due to that I had eaten breakfast so early on in the morning. I had as well before gotten the information that we were going to eat chicken meatballs as our lunch and i visioned that typical IKEA dining hall, you know the one where you tell the staff what you’d like and you can easily tell them to remove or add something. Unfortunately wasn’t that the case.

When I stepped through the doors of the disig hall the first thing that hit me was that it didn’t look like a typical IKEA dining hall. There was a real kitchen and more like some sort of a restaurant than a dining hall. I felt the anxiety come at this moment already. I’m trying to calm myself down until the moment I get a seat assigned to me. On the table in from of me are juice boxes and I realize that it’s the only drink that is going to be served. I keep telling myself that it’s OK and that I easily can skip that drink. Then the breaking point reaches me. They have changed what we’re goin to eat.

It’s no longer chicken meatballs but it’s regular meatballs with a sauce made of cream and mashed potatoes and peas on the side, and it’s already plated. Now the panic hits me. It’s sauce made out of CREAM and it’s all over the plate. In addition to that is there peas as the only vegetable – a vegetable that I hate. The panic is growing stronger and I find myself writing a text to my parents saying that I can’t do this. No answer. I write another one and at the same time I’m feeling the tears burning through my eyes. Fuck, fuck, fuck. Not here. Not now.

At that moment my phone rings and it’s dad on the other side of the line. The second he askes me how I’m doing my tears come, they can no longer be held back and the panic and anxiety comes right over me like a wave. I run out of the dining hall and down stairs to the toilets in the basement and just sit there on the toilet with panic. Not only don’t I manage to eat the lunch, I miss he wore thing witch leads to a lot of questions and I’m also an hour away from home and the next train leaves in 40 minutes. There’s really no way out. What the hell do I do now.

I believe that i sat with my dad on the phone for at least half an hour just crying before I headed out of there. By this time my class mates had already finished and they had removed the plate from my seat and left room for the classes that were eating there after us. The thing that felt good was that this became a good excuse for why I wasn’t eating the same food that everybody else was – it was because they had taken it away.

I walked up to the dining hall again and looked at the menu as I was calling my dad again for support. It ended up with me buying those chicken meatballs that I was supposed to be servade from the beginning and ate that as two girls in my class came and joined me to keep me company. I could really imagine telling my whole illness deal to one of them. She’s super nice and a person that I’ve been hanging a lot with during the days.

The chicken meatballs were delicious and after all it all turned out good. It just sucks that things like these have to happen, i hate it. Not only am I ashamed but the anxiety attacks are horrible and it also costs me money to buy other food all the time. It’s of course a small thing in the bigger picture, just the thing about the money, but still. It sucks.

I did solve the problem anyway and I should still be proud for tagging along on the trip. Ida a few weeks ago would have never been able to handle it. Both my mum and my dad made me proud of myself later on. Even though all that had happened. I managed to stay there through out the entire day and I went home at the same time as everyone else. *clap on the shoulder*

Fall here we come

I skrivande stund är det världens oväder utanför mitt fönster. Det har regnat flera timmar i sträck nu och det ser inte ut att klarna på ett tag. Ruskigt med också mysigt. Det börjar ju bli höst! Jag sitter här i min flanellpyjamas och i mina raggsockar. Pricken över i hade varit att ha ett ljus tänt också. Det får bli när mina sängbord har kommit.

Jag bör egentligen plugga just nu men jag tycket att jag är välförtjänt en paus.

Idag gick jag hem från skolan efter första lektionen eftersom jag den senaste veckan haft mer ångest än jag haft på länge. Mina mediciner hjälper inte och jag har ett konstant tryck över bröstet som vägrar att ge med sig. I morse var jag på möte hos mellanvården inför en sak som heter måltidsstöd som jag ska till på torsdag. Det är att man får hjälp under och efter en måltid med både portion, ätandet och ångesten efter. Detta är liksom lite som min sista chans. Jag orkar inte mer.

Annars rullar livet på I guess. Jag köpte en iPad i söndags som jag ska lämna tillbaka. En sån typsik sak som ger mig sjuk ångest. Kul va?! Har liksom inget kul att se fram emot heller så där har vi heller inget.

Tror ni förstår varför jag inte har skrivit på ett par dagar nu.


It’s raining like crazy outside of my window right now. It’s been going on for hours and it doesn’t seem like it’s clearing up any time soon. Raw and chilly but also cozy. It’s going on to autumn! I’m sitting here in my flanell pyjamas and in my thick socks. The icing on the cake would have been to have a candle lit as well. That’ll have to happen when my bedside tables have been installed.

I should really study but I think that I’m well worthy a paus.

I went home from school after my first class today due to that I’ve had the worst week in a really long time. I’ve had so much anxiety and my meds aren’t helping. I have this consistent pressure on my chest that won’t give in. I was at the Middle Care today as a pre meeting as to the one I’m having on Thursday. The meeting is called ”Meal Support” and it’s basically that you get help with eating, portions and the anxiety that comes with it. This is kind of my last shot. I can’t do this any more.

Otherwise life goes on I guess. I bought an iPad last Sunday that I’m now going to return. Another typical anxiety thing. Fun huh?! I don’t have anything fun to look forward to either. I think you get why I haven’t been writing in a few days.