Sometimes things don’t go as planned

Nä, ibland går allting inte riktigt som man har planerat och det här är just ett sånt tillfälle. Nu ska ni få höra om när jag var på studiebesök på IKEA Muséet i Älmhult.

I onsdags bar det av till just Älmhult för studiebesök med klassen på IKEA Muséet som ligger där. Det var samling redan 07:20, men eftersom jag hade haft svårt att sova som vanligt så hade jag varit vaken sedan 04:30…

Tåget upp tog lite över en timme och vi var framme utanför portarna 08:45. 09:00 drog dagen igång och rundvandringarna började. Bland annat gjorde vi övningar, kollade på deras tillfälliga utställning ”IKEA hacked” och fick höra om historien bakom IKEA (kan erkänna att jag kan ha zoneat ut från denna delen).

I helhet tyckte jag absolut att det var värt ett besök även fast att det kunde bli lite långtråkigt emellanåt. De berättade bland annat att det finns cirka 200 tusen anställda på IKEA världen över och att ungefär 5 tusen av dem satt i just Älmhult. En liten rolig grej var också att exakt allting som säljs på IKEA designas just i Älmhult! De sa också att de köper upp 1 % av världens timmer och 2 % av all världens bomull.

Dem pratade även mycket om kollektivet och hur deras framtidsvision såg ut inklusive en del om miljön.

Jag designade en egen möbel på just utställningen IKEA hacked som kom att heta STÄM. En stol gjord av två andra stolar och en lampa. Helt ärligt så tyckte jag faktiskt att den blev snygg. Visst? Hade lätt kunnat ha en sån här hemma.

Och eftersom jag är jag är det inte ett riktigt blogginlägg om man inte har blandat in lite ångest också – right?

Vi hade att vi skulle äta lunch klockan 11 vilket var helt fine by me eftersom jag hade fått reda på det innan och jag dessutom hade käkat frukost så pass tidigt som jag hade gjort. Jag hade sedan tidigare fått reda på att vi skulle få kycklingköttbullar till lunch och framför mig föreställde jag mig en typisk IKEA-matsal, ni vet där man säger till dem vad man vill ha och enkelt kan säga till dem att ta bort eller lägga till något. Tyvärr var så inte fallet.

När jag klev in genom dörrarna till matsalen möttes jag först och främst av att det inte alls såg ut som i en vanlig IKEA-matsal. Där var ju ett riktigt kök och det var mer som en restaurang än en matsal. Redan nu börjar jag känna paniken komma. Jag intalar mig själv att det är lugnt tills det att jag får en plats tilldelad till mig. På bordet står små saftpaket och jag inser att det är den enda drickan som serveras. Jag intalar fortfarande mig själv att det är lugnt och att jag enkelt kan skippa det. Sen kommer det som är brytpunkten för mig. Dem har ändrat vad vi ska äta.

Det är inte längre kycklingköttbullar utan vanliga köttbullar med gräddsås, potatismos och ärtor, som redan är färdigupplagt. Nu kommer paniken. Det är GRÄDDsås och den finns över hela tallriken. Dessutom finns där ärtor som den enda grönsaken – en grönsak som jag avskyr. Paniken växer sig starkare och jag skriver ett sms till mamma och pappa om att jag inte klarar detta. Inget svar. Jag skriver ytterligare ett och känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Fan, fan, fan. Inte här. Inte nu.

Precis då ringer min telefon och det är pappa i andra änden. Sekunden han frågar hur det är med mig kommer tårarna, dem går inte längre att hålla tillbaka och paniken och ångesten sköljer över mig som en våg. Jag springer ut ur matsalen och ner till toaletterna i källaren och sitter där med panik. Inte bara klarar jag inte att äta lunchen, jag missar den också med mina klasskamrater vilket leder till en massa frågor och dessutom är jag över en timme hemifrån och nästa tåg går först om 40 minuter. Det finns verkligen ingen väg ut. Vad fan gör jag nu.

Jag tror att jag satt med pappa i telefonen gråtandes i över en halvtimme innan jag gav mig ut. Vid denna tiden hade redan hela klassen ätit upp och de hade dukat av från min plats och lämnat rum till de nästkommande klasserna som skulle äta där efter oss. Det som var skönt var att detta blev en bra ursäkt till varför jag inte åt maten som alla andra åt – de hade ju tagit bort den.

Jag gick upp till matsalen igen och kollade på menyn samtidigt som jag ringde upp pappa igen för stöd. Det slutade med att jag tog de där kycklingköttbullarna som vi skulle ha blivit serverade från början och åt det samtidigt som två tjejer i min klass kom och höll mig sällskap. En av dem hade jag verkligen kunnat tänka mig att berätta om min sjukdom för. Hon är väldigt snäll och en person som jag hänger mycket med under dagarna.

Kycklingköttbullarna var supergoda och trots allt blev det bra ändå. Det är bara surt att sånthär ska behöva hända, jag hatar det. Inte bara att jag skäms så är dessa ångestattacker hemska och dessutom kostar det mig pengar att hela tiden köpa annan mat. Det kanske är en mindre sak i det hela, just det med pengarna, men ändå. Det suger.

Jag löste i alla fall situationen och jag ska ändå vara stolt över att jag följde med på resan. Ida för bara några veckor sedan hade aldrig klarat det. Både mamma och pappa fick mig senare  att känna mig stolt över mig själv. Trots allt som hände. Jag lyckades vara med hela dagen och jag åkte hem med alla andra efter lunch. *klapp på axeln*


Nope, sometimes things don’t go as planned and this was one of those times. I’m now going to tell you about my field trip to the IKEA Museum in Älmhult.

This wednesday me and my class were goin to Älmhult to the IKEA Museum that is loacwaded there. We were supposed to gather at the central station at 7.20 am already, but since I once again had trouble sleeping I had been awake since 4.30 am…

The train ride took little over an hour and we were outside of the gates to the museum at 8.45 am. At nine the whole thing started and the tours begun. We did some exercisers, walked through their current exhibition called ”IKEA hacked” and got to know the whole story behind the IKEA company (I can confess that I might have zoned out on this part).

As a whole do I really think that the museum is worth a visit even if it became a bit boring from time to time. Among other things they told us that the whole IKEA company has about 200 thousand employees all over the world and that about 5 thousand of those were sitting in Älmhult. Also they mentioned that all of the product that IKEA sells are designed in that same village. They also told us that they buy 1 % of the world’s wood and 2 % of the world’s cotton.

They talken a lot about the collective and how their vision of the future looked including the environmental aspect.

I designed my own piece of furniture in the exhibition IKEA hacked and it became named STÄM. It was a chair made of two other chairs and a lamp. If I’m being completely honest did I actually think that it looked good. Right? I could easily have had a couple of these at home.

And since I am who I am wouldn’t it be a real post on this blog if I didn’t include some anxiety as well – right?

We were supposed to eat lunch at eleven witch was completely fine by me since i had gotten that information beforehand and due to that I had eaten breakfast so early on in the morning. I had as well before gotten the information that we were going to eat chicken meatballs as our lunch and i visioned that typical IKEA dining hall, you know the one where you tell the staff what you’d like and you can easily tell them to remove or add something. Unfortunately wasn’t that the case.

When I stepped through the doors of the disig hall the first thing that hit me was that it didn’t look like a typical IKEA dining hall. There was a real kitchen and more like some sort of a restaurant than a dining hall. I felt the anxiety come at this moment already. I’m trying to calm myself down until the moment I get a seat assigned to me. On the table in from of me are juice boxes and I realize that it’s the only drink that is going to be served. I keep telling myself that it’s OK and that I easily can skip that drink. Then the breaking point reaches me. They have changed what we’re goin to eat.

It’s no longer chicken meatballs but it’s regular meatballs with a sauce made of cream and mashed potatoes and peas on the side, and it’s already plated. Now the panic hits me. It’s sauce made out of CREAM and it’s all over the plate. In addition to that is there peas as the only vegetable – a vegetable that I hate. The panic is growing stronger and I find myself writing a text to my parents saying that I can’t do this. No answer. I write another one and at the same time I’m feeling the tears burning through my eyes. Fuck, fuck, fuck. Not here. Not now.

At that moment my phone rings and it’s dad on the other side of the line. The second he askes me how I’m doing my tears come, they can no longer be held back and the panic and anxiety comes right over me like a wave. I run out of the dining hall and down stairs to the toilets in the basement and just sit there on the toilet with panic. Not only don’t I manage to eat the lunch, I miss he wore thing witch leads to a lot of questions and I’m also an hour away from home and the next train leaves in 40 minutes. There’s really no way out. What the hell do I do now.

I believe that i sat with my dad on the phone for at least half an hour just crying before I headed out of there. By this time my class mates had already finished and they had removed the plate from my seat and left room for the classes that were eating there after us. The thing that felt good was that this became a good excuse for why I wasn’t eating the same food that everybody else was – it was because they had taken it away.

I walked up to the dining hall again and looked at the menu as I was calling my dad again for support. It ended up with me buying those chicken meatballs that I was supposed to be servade from the beginning and ate that as two girls in my class came and joined me to keep me company. I could really imagine telling my whole illness deal to one of them. She’s super nice and a person that I’ve been hanging a lot with during the days.

The chicken meatballs were delicious and after all it all turned out good. It just sucks that things like these have to happen, i hate it. Not only am I ashamed but the anxiety attacks are horrible and it also costs me money to buy other food all the time. It’s of course a small thing in the bigger picture, just the thing about the money, but still. It sucks.

I did solve the problem anyway and I should still be proud for tagging along on the trip. Ida a few weeks ago would have never been able to handle it. Both my mum and my dad made me proud of myself later on. Even though all that had happened. I managed to stay there through out the entire day and I went home at the same time as everyone else. *clap on the shoulder*

Kommentera