Nya tag

Som ni alla redan vet kämpar jag med min ätstörning. Det är ätstörning UNS om någon undrar – där UNS står för unspecified aka. ospecificerad på svenska. Det innebär att man inte uppfyller alla krav för en speciell sjukdom men flertalet och kanske även lite olika krav från de olika sjukdomarna. I mitt fall tror jag att jag uppfyller(uppfyllde) krav från både anorexia och ortodoxi. Anorexia handlar om självsvält och ortodoxi är när man tränar extremt mycket och samtidigt håller en extremt ”nyttig” diet som man inte kan låta sig själv ”fuska” från. För mig började ju allt med träning och kost men slutade i år med självsvält.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget. Jag är bara ganska förstörd idag. Trött på livet, trött på sjukdomen. Ni vet sådär som det kan vara ibland, men tyvärr en känsla som för mig visar sig i extrema ångestattacker. Såklart, jag vet att jag har gjort framsteg, men varje steg känns som om man börjar från 0 igen. Speciellt för mitt nästa steg är att jag är helt själv i det. Tyvärr finns det ingen där för mig i detta utan det är bara mig själv som jag har att luta mig på – och det är sjukt jävla svårt när man knappt orkar stå på egna ben från början.

Att äta i skolan. Det är mitt problem. Det är en självklar grej för de flesta, men för personer som mig är det en sjukt ångestladdad situation. Speciellt nu när min omgivning (nya klasskamrater) inte vet av mina problem. Jag står inför denna situation helt själv. Och ja, det är tufft minst sagt. Hela kroppen skriker åt en att inte äta – för jag hade ju faktiskt kunnat komma undan med det. Ingen hade ju behövt veta. Men jag fortsätter att kämpa, jag fortsätter att trotsa mina tankar hela tiden.

Viktuppgång är såklart också en del av tillfrisknandet och även det är sjukt ångestladdat. Speciellt när vi lever i en värld som ser ut så som den gör. Där viktprat, kalorier och kroppshets är en del av vardagssnacket. Där tjock används som skällsord och där man dömer folk baserat på utseende mer än någonsin. Att se sig själv gå upp i vikt – det som är ätstörningens största mardröm är rent ut sagt skitläskigt. Och att fortsätta att medvetet gå upp i vikt efter det är ännu läskigare. Och det är där jag står idag. Jag vet inte vad jag väger, det är lika bra att säga det. Men det är absolut mer än vad jag vägde i juni, när jag var som smalast. Att hela tiden veta hur man såg ut i juni och att längta tillbaka till det när man står i spegeln och ser hur man ser ut just nu, det gör ont i bröstet. Ångesten kommer, tårarna bränner, tankarna blir starkare och man får inte luft. Men där finns ju inget att göra åt det? Svälta sig själv igen och dö? Det är ju inte ett alternativ, hur (och ja, jag vet att det jag nu kommer att säga låter helt sinnesjukt) frestande det än låter.

Jag går fortfarande på behandling och kommer absolut att göra det en tid framöver. Det är skönt men om jag hade fått behandling tidigare hade det aldrig behövt gå såhär långt. Jag har haft sjukdomen sedan 2016, ja det är helt sjukt. Varför har man inte tagit tag i den?!

Men jag kämpar, varenda jävla dag. Och jag tänker inte sluta. Jag vill bli frisk.

 

och det kommer jag att bli.

Kommentera