Time for April

Om jag ska vara helt ärlig som kommer jag inte ihåg så mycket från april, jag har inte så många bilder som dokumenterar det heller. Jag mådde helt enkelt bara sämre. När jag kollar tillbaka ser jag bara en sak jag hittade på, vilket var att jag och mamma käkade ute på Möllan när Wille & Pappa var i London. Det är liksom allt, eller ja förutom att jag även byggde mina naglar men det tycker jag typ inte räknas. Men i brist på annat kommer ni väl få en bild på det ändå.

I April började jag nog må som sämst. Jag insåg att mina före detta vänner inte egentligen var mina vänner och jag grävde mig bara längre och längre ner i både ätstörning och depression samtidigt som jag knappt satte foten i skolan. Jag lovar er, bättre månader kommer! Jag mår mycket bättre nu än då!


If I’m being completely honest do I not remember a lot from April, I barely have any photos that document the month ether. I simply just became worse. When I look back can I only see one thing that I did, which was that me and my mum ate at a restaurant at Möllan in Malmö when my dad and Wille were in London. That’s like it, or I did my nails as well but I don’t think that that counts. But because lack of anything else you’ll get a picture of that anyways.

It was probably in April when I began to be at the worst point. I realised that my former friends weren’t really my friends and i just dug my hole in my ed and depression deeper and deeper when I at the same time didn’t attend school. I promise you though, better months are to come. I am feeling a lot better now than then!

Time for March – Best of 2018, Months

Min födelsedagsmånad!! Den blev kanske inte så kul som den borde tyvärr… Jag tror att det säger sig själv när jag har tagit 5 bilder under HELA mars.

Denna har egentligen inte med min månad att göra utan jag hittade bara screenshoten i marsarkivet och tyckte att den är himla bra.

Man ska heller inte alltid tro på vad som visas på internet. Denna bilden kommer från en av mitt livs värsta dagar. En dag då allt bara blev helt fel och allt låg utom min kontroll. Jag grät hela vägen från skolan till gymmet och hela vägen från gymmet hem när morfar hämtade mig. Vi köpte dock middag och jag hade en supermysig kväll med Wilma sedan men detta var första gången som jag bröt ihop på grund av allt som hände i livet.

Jag och pappa dagen jag fyllde sjutton. Vi var och käkade en enkel middag och jag kommer ihåg att jag blev sur på mamma för att de hade köpt glass när jag specifikt hade sagt att jag inte ville ha någon.

Dagen efter, den 17 mars  2018, hade jag min första panikångestattack någonsin. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och flydde hemifrån genom mitt fönster ut i snön utan varken jacka eller ordentliga skor. Jag svarade inte någon och jag hade en hem armé som letade efter mig. Jag kommer inte ihåg vad som skapade det, men det var förmodligen bara att bägaren till slut hade runnit över. Fy alltså. Jag kunde verkligen inte andas och tyvärr var detta den första av många.

På den följande måndagen stannade jag hemma och slutade officiellt att gå i skolan (förutom prov). Jag var hemma ettan ut och mådde bara sämre och sämre under denna period. Min depression blev värre och dessutom min ätstörning.

Jag har tyvärr inte mycket mer än så. Jag var i princip bara hemma och försökte ta mig upp från soffan.


My birthday month!! I might not have turned out as fun as it was supposed to though… I think that it explains it self when I say that I took only five photos during the ENTIRE month.

This photo don’t really have anything to do with my month but I found the screenshot in the March file and found it as good now as then.

You can’t believe what’s shown on the internet either. This picture was taken on one of the worst days of my life. A day were everything went wrong and everything was beyond my control. I cried all the way from my school to the gym and all the way from the gym home when my grandpa picked me up. At least we bought dinner and I had a great night with Wilma but this was the first time that I just broke down due to life it self.

Me and dad the day I turned seventeen. We ate a simple dinner at a restaurant and I remember that I got mad at my mom because she had bought ice cream when I specifically had said that I didn’t want any.

The day after, March 17th 2018, did I have my first panic anxiety attack ever. I didn’t know how to handle it and fled my house through a window out to the snow without a coat nor proper shoes. I didn’t answer anyone and had a whole army that went looking for me. I don’t remember why I got it but it was probably just that at some point you’ve just had enough. Urghh. I really couldn’t breathe and sadly this was the first of many.

The following Monday I left school (exams excluded) and officially quit. I stayed home the rest of year one and began to fell worse and worse during this period of time. My depression got worse and so did my eating disorder too.

I sadly don’t have much more than that. I basically just stayed home and fought my best to manage to even get out of the couch.

Just checking in

Hej från en supertrött Ida. Det känns som om jag inte har sovit ut ordentligt på typ ett år och att jag nu bara går på någon sorts ”in case of emergency”-energi. Men sova kan jag inte, jag har nämligen två lektioner imorgon och BÅDA har jag prov på… Det ska dock bli jävligt skönt med helg sen dock.

Imorgon kväll ska jag in till Wilma och på lördag ska jag jobba.

På söndag startar julen på riktigt!! Det blir julgranshugg, lussekatts- och pepparkaksbak och julmusik i mängder!! Läääääängtar!! Detta blir första gången på två år som jag ska njuta av julen ordentligt!! Att ta steget mot att bli frisk har sina fördelar 😉

Idag trillade även Sportifys ”Dina favoritlåtar 2018” och jag kan inte säga något annat än att jag skäms. Vad fan är det som jag lyssnar på ens? vad är felet på mig. Dem säger liksom att Cardi B är min favoritartist, jag tycket fan knappt ens att hon är bra??????? Mindfuck

peace out


Hello from a very tired Ida. It feels like I haven’t slept well for like a heat and that I’m now running on some sort of ”in case of emergency” energy. But I cannot sleep since I have two classes tomorrow and BOTH of them are including an exam… Although it will feel super good to take weekend after that.

Tomorrow evening I’m going in to Wilma’s and I’m working on Saturday.

On Sunday the Christmas is starting for real. We are going to cut a tree, bake some gingerbread cookies and listen to loads of Christmas music!! I’m really looking forward to it!! This will be the first time in two years that I will enjoy Christmas for real!! Taking the step to becoming healthy has its perks 😉

Today did the ”Your favorite songs of 2018” from Spotify drop down in my mail as well and I can’t say anything but that I’m ashamed. What the fuck am I even listening to? What’s wrong with me. They say that Cardi B is my favorite artist, I barely even think that she’s good????? Mindfuck

peace out

Good then bad

Jag har mått väldigt bra på senaste tiden och har utmanat mig mer än någonsin, kanske att det har blivit lite för mycket.

Jag åt igår en bit tårta, ja du läste rätt, en bit tårta!! Det var en tuff utmaning och idag visade sig konsekvenserna.

Jag vaknade med en oro i kroppen men valde kort och gott att ignorera den. Det växte dock under dagen och utvecklades till ren ångest. När pappa sedan frågade hur läget var brast det. Ångesten sköljde över mig som den gjorde innan jag började med mina antidepressiva och det var svårt att sluta hyperventilera medans tårarna rann ner för mina kinder. I detta fallet var det väldigt svårt att avgöra vad det berodde på men det finns säkerligen en rad bakomliggande anledningar. Utmaningar, stressigt i skolan, jobb, sjukdom osv. Det går inte riktigt att sätta fingret på direkt.

Förutom att få uppleva den HEMSKA känslan av en ångestattack igen så var det också jobbigt att ställa in kvällens planer. Förra året hade jag en ”Christmas sleepover” som från det året skulle bli årlig. Jag hade bjudit in Wilma och jag tyckte att det skulle bli jättemysigt. Men jag klarade inte, jag blev och är fortfarande så trött att jag inte hade varit ett trevligt sällskap dessutom är jag lite låg. Som tur är har jag världens mest förstående bästa vän och vi träffas imorgon igen (och på onsdag och på torsdag och på fredag 🙂


I’ve been feeling very good lately and I’ve challenged myself more than ever, it might have become a little too. much.

I ate a piece of cake last night, yup you read it right, a piece of cake!! It was a though challenge and today the consequences came to the surface.

I woke up with a worry in my body and chose to straight ignore it. Instead it grew and developed to pure anxiety. When dad asked me how I was ting the whole wall fell apart. The anxiety came like a wave over me in the way that it did before I started with my anti-depressants and it was hard to stop hyper ventilating whilst the tears ran down my cheeks. it this case it was very hard to determine what the exact cause of what the anxiety was due to but there’s probably a row of underlying reasons. Challenges, the stress in school, work, illness and so on. You just cannot really pin it down.

Except the HORRIBLE feeling of an anxiety attack was it also hard to have to cancel the night’s plans. Last year I started a new tradition called ”Christmas sleepover”. I had invited Wilma and I was super stoked.  But I couldn’t do it, I became and still am very tired and I wouldn’t have been a great company and I’m also a bit low. Lucky me has the world’s most understanding best friend and we are actually going to see each other tomorrow again (and on Wednesday and on Thursday and on Friday 😉

Declared healthy

Okej så en sjuk sak hände i måndags. Jag var på mitt vanliga terapi-möte på BUP och efter det följde det ett läkarbesök. På läkarbesöket deklarerades jag friskförklarad från både ätstörning och depression. Detta innebär att jag inte längre uppfyller kraven för att bli diagnostiserad med sjukdomarna, men att jag fortfarande är på friskhetsvägen och att tankar och känslor kan finnas kvar men inte i samma omfattning.

Jag ska fortsätta att ta antidepressiva i minst 4 månader till då risken för återfall är mycket högre ifall man slutar ta tabletterna så fort man börjar att må bra. Jag ska även fortfarande på besök hos BUP fram till att jag fyller arton men inte längre var vecka. I december är tanken varannan vecka och sen får vi se framöver det hur vi lägger upp det.

Men fan vad bra jag är. Jag har klarat det.


Okay so a pretty sick thing happened on Monday. I was at my regular therapy appointment at BUP and after a doctor’s appointment. At the doctor’s appointment I got declared healthy from both my eating disorder and depression. This means that I no longer fill up the demands of being diagnosed with the deceases, but I’m still on my way to become 100 % healthy and the thoughts and feeling will still be there but not in the same extent.

I will continue to eat anti depressants for at least another 4 months because the risk of relapse are higher if you stop taking the pills the minute you are beginning to feel good. Also I will still have visits at BUP up until I turn eighteen but the will no longer be each week. The idea is that through December I will have an appointment every other week and then we’ll have to se how we schedule it ahead.

But fuck I’m good. I’ve made it.

Period

Den första november var dagen som jag fick min mens igen. Det låter kanske konstigt att skriva om en sak som just mens men det är en helt annan grej när man är sjuk i en ätstörning eftersom man då förlorar sin mens. I mitt fall har jag  haft mens två gånger på två år och mitt senaste upphåll nu sist var på ett år. Att få sin mens igen räknas som ett enormt friskhetstecken och det är ytterligare ett steg på vägen till att bli friskförklarad. Jag tycker själv att jag har tagit så sjukt många steg framåt, nu speciellt den senaste veckan. Och även fast att det har varit jobbigt så har jag verkligen vart stolt över mig själv.

Det låter kanske lite för en person som inte har en ätstörning men jag har:

  • Käkat en bagel
  • Ätit ute
  • Plättar till mellis
  • Äta middag en kvart tidigare än schemat utan någon egentlig anledning
  • Ätit pommes (från ugnen)
  • Ätit i skolan

Det är läskigt, men jag är ändå stolt. Men misstro mig inte, det är fortfarande en lång väg kvar – men detta är i alla fall ett steg i rätt riktning.


November 1st was the day I got my period again. It might sound weird to write about something like my period but it’s a totally different thing when you’re ill in an eating disorder since you during the sickness lose your menstruation. In my case I’ve had my period two times the last two years and the latest time period between them was about a year. To get your period again counts as a huge sign of wellness and it’s another step to be declared healthy. I feel it myself that I’ve come so far since the beginning of my treatment and especially the last week. And even though it’s been though I really am proud of myself.

It might sound like nothing for a person without an eating disorder but I’ve:

  • Eaten a bagel
  • Mini pancakes for an afternoon snack
  • Had dinner earlier than I was supposed to without any specific reason
  • Had French fries (from the oven)
  • Had lunch in school.

It has been scary, but I’m still proud. But believe me when I say that I still have a long road ahead of me – but this is a step in the right direction!

Bye Ed

Något riktigt tungt hände i veckan.

I söndags var vi som tidigare sagt och tittade på Ed, han som möjligen skulle bli vår hund. Efter besöket var vi nog alla fullkomligt förälskade, och om vi inte var det då så blev vi det när han sedan kom på besök hos oss i tisdags.

Anledningen till varför han kom på besök hemma hos oss i tisdags var för att testa om mamma kände någon allergi. Vi hade förberett med två hundleksaker, en skål vatten och helt bortblåst på golven och sedan körde vi och hämtade honom hos uppfödaren. Jag fick äran att bära in honom till bilen och även ha han i mitt knä under den första tiden och jag tyckte så synd om honom. Han var så rädd, det gjorde ont i mitt hjärta. Han gnydde och jag lämnade över honom till Wille, som efter ca. 10 minuter kunde lugna ner honom.

Allt var så magiskt när vi kom hem. Familjen samlades på mitt rum och vi lärde alla känna Ed samtidigt. Vi skrattade, lekte och gosade och det kändes verkligen som om han var vår nu.

Mamma försökte verkligen att utmana sin allergi, och visst, hon reagerade men inte så kraftigt som vi hade trott att hon skulle göra. Efter vi hade haft honom i närmre två timmar satte vi oss ner och skulle bestämma om han skulle bli vår eller ej. Vi var alla överens om att han skulle bli den nya medlemmen i Sjöström-klanen. Men då började det killa i mina ögon. Jag nämnde det för Wille men valde sedan att försöka ignorera det. Jag ville ju ha honom så gärna.

Vi satte oss i bilen för att köra Ed hem igen till uppfödaren. Sekunden mamma lämnar bilen med Ed för att gå in får jag världens kli-attack. Mina ögon bara kliar och kliar och min näsa börjar rinna. Det som inte får hända händer. Jag är allergisk mot Ed. Jag är ju inte ens allergisk mot hundar?

Men uppenbarligen är jag ju det. Hur mycket det än tar emot att säga. Min pollenallergi har ju faktiskt blivit värre med åren, så det kanske inte är så konstigt om jag nu har gått och blivit allergisk mot hundar?

Att berätta detta för familjen var tungt. Och endast några sekunder vi klivit innanför dörren här hemma sprang jag in på mitt rum och började storgråta. Det gör ont i bröstet bara jag skriver om det nu. Ord kan inte beskriva hur mycket jag redan var fäst till Ed! Men man måste tänka realistiskt att det inte funkar, hur göra man än vill att det ska göra det.

Det blev även kaos i resten av familjen och alla grät och mamma tvingades ringa till uppfödaren och säga att vi tyvärr inte kunde ta honom.

Det kändes som om man förlorade honom. Om det inte vore för mig skulle familjen Sjöström ha en hund just nu.


Something really heavy happened this week.

As I’ve mentioned before did we go to visit Ed, the guy whom might become our dog, this Sunday. We all were in love with him after the visit and if we didn’t fall in love with him that time we most certainly did when he came to visit us at home this Tuesday.

The reason why he came to visit this Tuesday was to test if my mum had an allergy against him. We had prepared the whole visit with buying two toys, filling up a bowl with water and cleaning our entire house and then we drove to get him att the breeder’s house. I got the honors to carry him to the car and he even sat in my lap for the first few minutes and I felt so bad for him. He was so scared, my heart hurt. He just whimped and I placed him in Wille’s lap instead. He managed to calm him down after about ten minutes.

As soon as we came home everything was so magical. The family gathered in my room where we all got to know Ed at the same time. We laughed, played and cuddled and it really felt like he was ours.

Mom really tried to challenge her allergy, and sure, she reacted but not as heavily as we had thought. After spending close to two hours with him we all sat down to discuss if he should be ours or not. We all agreed that he would be the new member of the Sjöström clan. But right then it started itching a tiny bit in my eyes. I mentioned it to Wille really quick and then tried to ignore it. I wanted him so bad.

We sat down in the car to drive Ed home again to the breeder’s. The second mom leaves the car with Ed to go and leave him I get the worst itch-attack ever. My eyes are just itching and itching and my nose gets runny. The thing that’s not supposed to happen, happens. I’m allergic to Ed. I’m not even allergic to dogs?

But I obviously am. Regardless how much it hurts to say. My pollen allergy have actually gotten worse throughout the years so it might not be weird that I’ve developed an allergy for dogs as well?

Telling the family was the worst part. And just seconds after stepping in trough the front door I just ran to my room and started crying. It hurts in my chest just writing about it. Words can’t describe how much I’d already been attached to Ed! But you have to think about it realistically that it wont work to have him here, regardless how much you want it to work.

It became a chaos in the rest of the family as well and mom had to call the breeder to tell her that we weren’t able to take him.

It felt like we lost him. If it weren’t for me the Sjöström family would have a dog right now.

The thing about medications

Innan jag själv var i behov av mediciner för att hjälpa mitt psykiska mående var jag väldigt anti dem. Jag förstod inte hur det skulle hjälpa och jag tror att jag såg något fel i att ta denna typ va mediciner. Varför? Jag har ingen aning.

Men jag har fått rent ut sagt äta upp mina egna tankar.

Jag har käkat ångestdämpande från och till sedan typ juli och vissa har funkat bättre och andra sämre. Jag har speciellt svarat bra på en typ, men denna får man tyvärr bara ta i två veckor innan hälsoriskerna överväger nyttan. Tyvärr har inga sömntabletter fungerat på mig, men vi testar fortfarande med olika sorter.

Sedan lite mer än en månad tillbaka har jag tagit antidepressiva. Det låter så tungt att säga det och de ligger såklart ett allvar i det men dem har fanimej varit min räddning.

Jag har äntligen börjat kunna fokusera på lektioner, känna mig lite positivt inställd till livet och bara ha energi att göra saker. Jag kan börja delta i samtal engagerat och känner mig inte längre utanför. I veckan hade jag dessutom mitt första skratt på jag vet inte hur länge. Jag höll på att skratta så jag grät och det har inte hänt på över ett år. Jag älskade den känslan, jag vill ha mer av den.

Jag säger inte att saker är bra, men dem är absolut bättre. Våga ta tabletter, även fast att det är tabu. Det har varit min räddning.


Before I myself was in the need for medications to help with my mental health I believe that I was kind of anti them. I didn’t understand how they would help and I think I thought of taking these pills like something wrong. Why? I have no idea.

But now I have gotten to eat that up.

I’ve been taking Xanax off and on since July or something and some have worked better than others. I have especially responded well to one type, but you’re only allowed to take that one for two weeks straight before the possible health risks overweigh the benefits. Unfortunately haven’t I responded well to any of the sleeping pills that I’ve tried, but were still working on that part.

Since a bit more than a month back have I been taking anti depressants. It sounds like such a big deal when I say it and of course there’s a seriousness in it but fuck, they’ve been my savior.

I’ve finally begun to start focusing in my classes, feeling a bit more positive attitude towards life and just had energy to do things. I can participate in conversations fully and no longer feel like an outsider. This last week I had my first laugh in forever. I laughed so much that I started to cry and this hasn’t happened in over a year. I loved that felling, I want more of it.

I don’t say that things are good, but they are definitely better. Dare to take those pills, even though they are taboo. They’ve been my savior.

Sometimes things don’t go as planned

Nä, ibland går allting inte riktigt som man har planerat och det här är just ett sånt tillfälle. Nu ska ni få höra om när jag var på studiebesök på IKEA Muséet i Älmhult.

I onsdags bar det av till just Älmhult för studiebesök med klassen på IKEA Muséet som ligger där. Det var samling redan 07:20, men eftersom jag hade haft svårt att sova som vanligt så hade jag varit vaken sedan 04:30…

Tåget upp tog lite över en timme och vi var framme utanför portarna 08:45. 09:00 drog dagen igång och rundvandringarna började. Bland annat gjorde vi övningar, kollade på deras tillfälliga utställning ”IKEA hacked” och fick höra om historien bakom IKEA (kan erkänna att jag kan ha zoneat ut från denna delen).

I helhet tyckte jag absolut att det var värt ett besök även fast att det kunde bli lite långtråkigt emellanåt. De berättade bland annat att det finns cirka 200 tusen anställda på IKEA världen över och att ungefär 5 tusen av dem satt i just Älmhult. En liten rolig grej var också att exakt allting som säljs på IKEA designas just i Älmhult! De sa också att de köper upp 1 % av världens timmer och 2 % av all världens bomull.

Dem pratade även mycket om kollektivet och hur deras framtidsvision såg ut inklusive en del om miljön.

Jag designade en egen möbel på just utställningen IKEA hacked som kom att heta STÄM. En stol gjord av två andra stolar och en lampa. Helt ärligt så tyckte jag faktiskt att den blev snygg. Visst? Hade lätt kunnat ha en sån här hemma.

Och eftersom jag är jag är det inte ett riktigt blogginlägg om man inte har blandat in lite ångest också – right?

Vi hade att vi skulle äta lunch klockan 11 vilket var helt fine by me eftersom jag hade fått reda på det innan och jag dessutom hade käkat frukost så pass tidigt som jag hade gjort. Jag hade sedan tidigare fått reda på att vi skulle få kycklingköttbullar till lunch och framför mig föreställde jag mig en typisk IKEA-matsal, ni vet där man säger till dem vad man vill ha och enkelt kan säga till dem att ta bort eller lägga till något. Tyvärr var så inte fallet.

När jag klev in genom dörrarna till matsalen möttes jag först och främst av att det inte alls såg ut som i en vanlig IKEA-matsal. Där var ju ett riktigt kök och det var mer som en restaurang än en matsal. Redan nu börjar jag känna paniken komma. Jag intalar mig själv att det är lugnt tills det att jag får en plats tilldelad till mig. På bordet står små saftpaket och jag inser att det är den enda drickan som serveras. Jag intalar fortfarande mig själv att det är lugnt och att jag enkelt kan skippa det. Sen kommer det som är brytpunkten för mig. Dem har ändrat vad vi ska äta.

Det är inte längre kycklingköttbullar utan vanliga köttbullar med gräddsås, potatismos och ärtor, som redan är färdigupplagt. Nu kommer paniken. Det är GRÄDDsås och den finns över hela tallriken. Dessutom finns där ärtor som den enda grönsaken – en grönsak som jag avskyr. Paniken växer sig starkare och jag skriver ett sms till mamma och pappa om att jag inte klarar detta. Inget svar. Jag skriver ytterligare ett och känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Fan, fan, fan. Inte här. Inte nu.

Precis då ringer min telefon och det är pappa i andra änden. Sekunden han frågar hur det är med mig kommer tårarna, dem går inte längre att hålla tillbaka och paniken och ångesten sköljer över mig som en våg. Jag springer ut ur matsalen och ner till toaletterna i källaren och sitter där med panik. Inte bara klarar jag inte att äta lunchen, jag missar den också med mina klasskamrater vilket leder till en massa frågor och dessutom är jag över en timme hemifrån och nästa tåg går först om 40 minuter. Det finns verkligen ingen väg ut. Vad fan gör jag nu.

Jag tror att jag satt med pappa i telefonen gråtandes i över en halvtimme innan jag gav mig ut. Vid denna tiden hade redan hela klassen ätit upp och de hade dukat av från min plats och lämnat rum till de nästkommande klasserna som skulle äta där efter oss. Det som var skönt var att detta blev en bra ursäkt till varför jag inte åt maten som alla andra åt – de hade ju tagit bort den.

Jag gick upp till matsalen igen och kollade på menyn samtidigt som jag ringde upp pappa igen för stöd. Det slutade med att jag tog de där kycklingköttbullarna som vi skulle ha blivit serverade från början och åt det samtidigt som två tjejer i min klass kom och höll mig sällskap. En av dem hade jag verkligen kunnat tänka mig att berätta om min sjukdom för. Hon är väldigt snäll och en person som jag hänger mycket med under dagarna.

Kycklingköttbullarna var supergoda och trots allt blev det bra ändå. Det är bara surt att sånthär ska behöva hända, jag hatar det. Inte bara att jag skäms så är dessa ångestattacker hemska och dessutom kostar det mig pengar att hela tiden köpa annan mat. Det kanske är en mindre sak i det hela, just det med pengarna, men ändå. Det suger.

Jag löste i alla fall situationen och jag ska ändå vara stolt över att jag följde med på resan. Ida för bara några veckor sedan hade aldrig klarat det. Både mamma och pappa fick mig senare  att känna mig stolt över mig själv. Trots allt som hände. Jag lyckades vara med hela dagen och jag åkte hem med alla andra efter lunch. *klapp på axeln*


Nope, sometimes things don’t go as planned and this was one of those times. I’m now going to tell you about my field trip to the IKEA Museum in Älmhult.

This wednesday me and my class were goin to Älmhult to the IKEA Museum that is loacwaded there. We were supposed to gather at the central station at 7.20 am already, but since I once again had trouble sleeping I had been awake since 4.30 am…

The train ride took little over an hour and we were outside of the gates to the museum at 8.45 am. At nine the whole thing started and the tours begun. We did some exercisers, walked through their current exhibition called ”IKEA hacked” and got to know the whole story behind the IKEA company (I can confess that I might have zoned out on this part).

As a whole do I really think that the museum is worth a visit even if it became a bit boring from time to time. Among other things they told us that the whole IKEA company has about 200 thousand employees all over the world and that about 5 thousand of those were sitting in Älmhult. Also they mentioned that all of the product that IKEA sells are designed in that same village. They also told us that they buy 1 % of the world’s wood and 2 % of the world’s cotton.

They talken a lot about the collective and how their vision of the future looked including the environmental aspect.

I designed my own piece of furniture in the exhibition IKEA hacked and it became named STÄM. It was a chair made of two other chairs and a lamp. If I’m being completely honest did I actually think that it looked good. Right? I could easily have had a couple of these at home.

And since I am who I am wouldn’t it be a real post on this blog if I didn’t include some anxiety as well – right?

We were supposed to eat lunch at eleven witch was completely fine by me since i had gotten that information beforehand and due to that I had eaten breakfast so early on in the morning. I had as well before gotten the information that we were going to eat chicken meatballs as our lunch and i visioned that typical IKEA dining hall, you know the one where you tell the staff what you’d like and you can easily tell them to remove or add something. Unfortunately wasn’t that the case.

When I stepped through the doors of the disig hall the first thing that hit me was that it didn’t look like a typical IKEA dining hall. There was a real kitchen and more like some sort of a restaurant than a dining hall. I felt the anxiety come at this moment already. I’m trying to calm myself down until the moment I get a seat assigned to me. On the table in from of me are juice boxes and I realize that it’s the only drink that is going to be served. I keep telling myself that it’s OK and that I easily can skip that drink. Then the breaking point reaches me. They have changed what we’re goin to eat.

It’s no longer chicken meatballs but it’s regular meatballs with a sauce made of cream and mashed potatoes and peas on the side, and it’s already plated. Now the panic hits me. It’s sauce made out of CREAM and it’s all over the plate. In addition to that is there peas as the only vegetable – a vegetable that I hate. The panic is growing stronger and I find myself writing a text to my parents saying that I can’t do this. No answer. I write another one and at the same time I’m feeling the tears burning through my eyes. Fuck, fuck, fuck. Not here. Not now.

At that moment my phone rings and it’s dad on the other side of the line. The second he askes me how I’m doing my tears come, they can no longer be held back and the panic and anxiety comes right over me like a wave. I run out of the dining hall and down stairs to the toilets in the basement and just sit there on the toilet with panic. Not only don’t I manage to eat the lunch, I miss he wore thing witch leads to a lot of questions and I’m also an hour away from home and the next train leaves in 40 minutes. There’s really no way out. What the hell do I do now.

I believe that i sat with my dad on the phone for at least half an hour just crying before I headed out of there. By this time my class mates had already finished and they had removed the plate from my seat and left room for the classes that were eating there after us. The thing that felt good was that this became a good excuse for why I wasn’t eating the same food that everybody else was – it was because they had taken it away.

I walked up to the dining hall again and looked at the menu as I was calling my dad again for support. It ended up with me buying those chicken meatballs that I was supposed to be servade from the beginning and ate that as two girls in my class came and joined me to keep me company. I could really imagine telling my whole illness deal to one of them. She’s super nice and a person that I’ve been hanging a lot with during the days.

The chicken meatballs were delicious and after all it all turned out good. It just sucks that things like these have to happen, i hate it. Not only am I ashamed but the anxiety attacks are horrible and it also costs me money to buy other food all the time. It’s of course a small thing in the bigger picture, just the thing about the money, but still. It sucks.

I did solve the problem anyway and I should still be proud for tagging along on the trip. Ida a few weeks ago would have never been able to handle it. Both my mum and my dad made me proud of myself later on. Even though all that had happened. I managed to stay there through out the entire day and I went home at the same time as everyone else. *clap on the shoulder*

When is the period going to start?

Jag har ätit konstant i lite över tre månader nu och jag måste säga att jag har gjort gigantiska framsteg. Okej, nu kanske jag överdrev lite men framsteg har jag absolut gjort både när man ser till vikt och till den mentala delen. Mitt nästa steg är att jag vill slippa mitt matschema men för att det ska hända måste jag ha fått tillbaka min mens. Något det känns som om jag har väntat på för evigt nu. Jag har inte haft mens på ett år och innan dess hade jag uppehåll på typ ett halvår – så det är ganska lång tid ändå.

Jag vill bara att den ska komma nu eftersom det är ett av de största tecknena på friskhet och det är precis vad jag behöver just nu, ett tecken på att jag har gjort något bra.

Dessutom kommer det att bli ennorm frihet att få slippa måltidsschemat och det är verkligen vad jag vill just nu! Då känns det som om jag kan börja bli frisk på riktigt!


I’ve been eating constantly for a little over three months now and I have to say that I’ve made a huge progress. Okay, I might have over exaggerated there but progress have definitely been made both weight wise and mentally wise. My next step is to get off the food schedule that I’m on but for that to happen I have to get my period first. Something that it feels like I’ve waited forever on to happen. I haven’t had my period for a year and before that I had a break for about half a year – so it still was a while.

I just want to get my period now since that’s one of the number one signs of a stabile health and that is just what I need right now, a sign that I’ve done something good.

in addition to that it would be such a freedom to get of the food schedule and I really want that right now! When that happens it feels like I can start to become better for real!

Adapted schedule in school

Igår var jag och mina föräldrar på ett möte på min nya skola angående min skolgång. Min psykolog har sagt att jag ska vänta med att äta lunch i skolan i någon vecka eftersom det är ett så ångestladdat moment för mig. Detta innebär att jag måste äta lunch hemma vilket inte alltid passar i mitt schema – därav mötet.

Efter lite diskussion där jag bland annat fick möjligheten att hoppa av valfri kurs bestämdes det att jag ska hoppa tre lektioner i veckan tills vidare. Det var skönt att jag ”får” hoppa över dem men samtidigt så känns det ju jobbigt eftersom jag kommer att få en himla massa frågor king varför jag inte var på den och den lektionen. Det gäller bara för mig att jag ska våga prata om mina sjukdomar och våga prata om hur jag mår – för det är inte ens konstigt. 8 % av alla flickor i gymnasiet lider av någon form av depression. Fatta hur många det är, typ en i var klass. Men ingen pratar om det.

Vi ska ha en utvärdering om fyra veckor och då hoppas jag att jag kan återgå till ett vanligt schema igen. Men jag ska inte stressa det, jag lovar.


My parents and I attended a meeting at my new school yesterday. The meeting was about my school situation now when I’m sick. My psychiatrist said that I wasn’t supposed to eat at school for a week or two now since that’s a situation filled with extreme anxiety for me. Of course this means that I have to have lunch at home, but it doesn’t always fit my schedule and therefore we had this meeting.

After some discussion back and forth we came to the decision that I will skip three periods a week temporarily. it feels good that I am ”allowed” to skip classes but at the same time it’s kind of hard since I’ll get a ton of questions about why I’m not in those periods. It’s just up to me to get the courage to talk about my illnesses and how I’m feeling because it’s not even weird, 8 % off al high school girls in Sweden are suffering from depression in one form or another. Do you understand how many girls that is? It’s like one in each class. But nobody is talking about it.

We’re going to have an evaluation again in four weeks and I hope that I can get back to my normal schedule then. But I won’t stress it, I promise.

Depression

Det blir tyvärr mer och mer sällan mellan mina inlägg nu. Jag vill inte alltid vara den negativa, men jag har lovat mig själv att vara 100 % ärlig här och då kan det bli lite dystert ibland – speciellt när livet är så. Min situation har bara blivit värre och värre och igår kväll spenderade jag x antal timmar på akuten i Malmö pga mina ångestattacker och mående generellt. Efter läkarbesök både på akuten igår och idag på min vanliga BUP har det konstaterats att jag lider av ångest, som vi redan visste, men även depression.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför detta. Även fast jag kanske haft det på känn så finns det en del av mig som blir oerhört besviken när jag hörde orden sägas högt. Man vill ju inte vara mer sjuk än vad man redan fått konstaterat att man är.

Behandling för den också har redan påbörjats i form av bland annat antidepressiva – något som också känns lite fel. Men precis som de ångestdämpande som jag tar så får man tänka att det är som vilken annan medicin som helst. Det är okej att ta medicin.

Jag var även igår på mitt läkarbesök hos mellanvården och på det som heter Måltidsstöd som jag har berättat om tidigare. En ganska unik och väldigt jobbig upplevelse. Redan första gången utmanar de mig med ”fearfood” och det gör ju att återvända väldigt jobbigt. Jag ska dit redan på torsdag igen – jag är svinrädd för vad de kommer att ställa mig inför denna gången.

Tyvärr gjorde läkarbesök och ångestattacker att jag inte fick jobba varken idag eller imorgon, något som var planerat sedan tidigare. Istället får jag vänta i ca. två veckor på nästa jobbtillfälle och jag hoppas att jag kommer att klara det då. Även fast att ångesten redan gör sig påmind.


It’s unfortunately becoming more and more seldom with me posting on here. I don’t want to be the negative one all the time, but I made a promise to myself to always keep it 100 % true in this blog and it can become a little down when you’ve made that promise. Especially when life’s like that. My overall situation has become worse and I spent last night in the emergency room in Malmö due to my anxiety attacks and general health. After a doctors appointment in the E.R. last night and one at my usual health centre it’s been ascertained that I’m suffering from anxiety, witch I already knew, but also from depression.

I don’t really know how I’m feeling about this. Even though I might have had a feeling that it could be something like this is it still nothing I want to hear being said out loud. You don’t want to be more sick than you already are.

The treatment have already been started in the form of anti depressants, something that also feels a little off. But just like my Xanax, I just have too to think about it like any other med. It’s okay to take meds.

I was also at my appointment at the middle care yesterday on the thing called meal support that I’ve told you about earlier. A pretty unique and though experience. They’re challenging me already at the first appointment by serving a ”fearfood” and that makes returning to the next appointment even harder. I’m going there on Thursday already and I’m terrified of what they’re going to put out for me this time.

Unfortunately did the doctor’s appointments and the anxiety attacks that I wasn’t allowed to work neither today or tomorrow, something that was planned since before. Instead I have to wait about to weeks until the nest time I can work and I hope that I’ll be able to go there then. Even though that the anxiety already has begun showing up.