Bye Ed

Något riktigt tungt hände i veckan.

I söndags var vi som tidigare sagt och tittade på Ed, han som möjligen skulle bli vår hund. Efter besöket var vi nog alla fullkomligt förälskade, och om vi inte var det då så blev vi det när han sedan kom på besök hos oss i tisdags.

Anledningen till varför han kom på besök hemma hos oss i tisdags var för att testa om mamma kände någon allergi. Vi hade förberett med två hundleksaker, en skål vatten och helt bortblåst på golven och sedan körde vi och hämtade honom hos uppfödaren. Jag fick äran att bära in honom till bilen och även ha han i mitt knä under den första tiden och jag tyckte så synd om honom. Han var så rädd, det gjorde ont i mitt hjärta. Han gnydde och jag lämnade över honom till Wille, som efter ca. 10 minuter kunde lugna ner honom.

Allt var så magiskt när vi kom hem. Familjen samlades på mitt rum och vi lärde alla känna Ed samtidigt. Vi skrattade, lekte och gosade och det kändes verkligen som om han var vår nu.

Mamma försökte verkligen att utmana sin allergi, och visst, hon reagerade men inte så kraftigt som vi hade trott att hon skulle göra. Efter vi hade haft honom i närmre två timmar satte vi oss ner och skulle bestämma om han skulle bli vår eller ej. Vi var alla överens om att han skulle bli den nya medlemmen i Sjöström-klanen. Men då började det killa i mina ögon. Jag nämnde det för Wille men valde sedan att försöka ignorera det. Jag ville ju ha honom så gärna.

Vi satte oss i bilen för att köra Ed hem igen till uppfödaren. Sekunden mamma lämnar bilen med Ed för att gå in får jag världens kli-attack. Mina ögon bara kliar och kliar och min näsa börjar rinna. Det som inte får hända händer. Jag är allergisk mot Ed. Jag är ju inte ens allergisk mot hundar?

Men uppenbarligen är jag ju det. Hur mycket det än tar emot att säga. Min pollenallergi har ju faktiskt blivit värre med åren, så det kanske inte är så konstigt om jag nu har gått och blivit allergisk mot hundar?

Att berätta detta för familjen var tungt. Och endast några sekunder vi klivit innanför dörren här hemma sprang jag in på mitt rum och började storgråta. Det gör ont i bröstet bara jag skriver om det nu. Ord kan inte beskriva hur mycket jag redan var fäst till Ed! Men man måste tänka realistiskt att det inte funkar, hur göra man än vill att det ska göra det.

Det blev även kaos i resten av familjen och alla grät och mamma tvingades ringa till uppfödaren och säga att vi tyvärr inte kunde ta honom.

Det kändes som om man förlorade honom. Om det inte vore för mig skulle familjen Sjöström ha en hund just nu.


Something really heavy happened this week.

As I’ve mentioned before did we go to visit Ed, the guy whom might become our dog, this Sunday. We all were in love with him after the visit and if we didn’t fall in love with him that time we most certainly did when he came to visit us at home this Tuesday.

The reason why he came to visit this Tuesday was to test if my mum had an allergy against him. We had prepared the whole visit with buying two toys, filling up a bowl with water and cleaning our entire house and then we drove to get him att the breeder’s house. I got the honors to carry him to the car and he even sat in my lap for the first few minutes and I felt so bad for him. He was so scared, my heart hurt. He just whimped and I placed him in Wille’s lap instead. He managed to calm him down after about ten minutes.

As soon as we came home everything was so magical. The family gathered in my room where we all got to know Ed at the same time. We laughed, played and cuddled and it really felt like he was ours.

Mom really tried to challenge her allergy, and sure, she reacted but not as heavily as we had thought. After spending close to two hours with him we all sat down to discuss if he should be ours or not. We all agreed that he would be the new member of the Sjöström clan. But right then it started itching a tiny bit in my eyes. I mentioned it to Wille really quick and then tried to ignore it. I wanted him so bad.

We sat down in the car to drive Ed home again to the breeder’s. The second mom leaves the car with Ed to go and leave him I get the worst itch-attack ever. My eyes are just itching and itching and my nose gets runny. The thing that’s not supposed to happen, happens. I’m allergic to Ed. I’m not even allergic to dogs?

But I obviously am. Regardless how much it hurts to say. My pollen allergy have actually gotten worse throughout the years so it might not be weird that I’ve developed an allergy for dogs as well?

Telling the family was the worst part. And just seconds after stepping in trough the front door I just ran to my room and started crying. It hurts in my chest just writing about it. Words can’t describe how much I’d already been attached to Ed! But you have to think about it realistically that it wont work to have him here, regardless how much you want it to work.

It became a chaos in the rest of the family as well and mom had to call the breeder to tell her that we weren’t able to take him.

It felt like we lost him. If it weren’t for me the Sjöström family would have a dog right now.

Kommentera